Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
instämma i Lundkvists paradoxala ord: ”Det
mest hoppfulla med Benares är förfallet.”
Lundkvist skildrar dock inte bara
beklämmande och deprimerande upplevelser. Han
framställer t. ex. med fin inlevelse och
förståelse, illustrerat med översättningar, den
indiska folkdiktningen med sina mytiska och
mystiska element samt redogör för den av
symbolik mättade danskonsten. Han berör de
politiska förhållandena och de moderna
industriernas ställning samt gör en omvärdering av
Gandhis betydelse och ger läsaren ett intressant
och levande porträtt av landets nuvarande
ledare — Pandit Nehru.
Om till sist något skall framhållas som det
väsentligaste i den kaotiskt brokiga och
ogripbara värld som Artur Lundkvist skildrar,
stannar man nog inför några av den rättrogne
hinduens ideal — flykten från verkligheten in
i mystik och religion, självförnekelsen och
liknöjdheten — faktorer som gör att hinduen
svårligen kan inpassas i ett mera utvecklat
samhälle. Andligheten har blivit en
folksjukdom. Lars Boman
EN GENERALSPERSON
Archibald Douglas: Jag blev officer. Ill.
Bonniers 1950. 20:—.
Har ryktet om att generallöjtnanten, greve
Archibald Douglas stod i begrepp att ge ut
sina memoarer vållat något av samma dova
beklämning på svenska slott och herresäten, i
officershem och på mässar som enligt
Wode-house spred sig i Storbritanniens Ledande
Kretsar vid ryktet om att välborne Galahad
Threepwood övervägde att publicera sina
brokiga minnen (varvid historien om Sir Gregory
Parsloe-Parsloe och räkorna skulle ha utlöst
ingenting mindre än en katastrof) ? I så fall
bör man nu lite varstans i landet kunna dra en
lättnadens suck. ”Jag blev officer” rör sig hela
tiden i terräng som är omsorgsfullt minröjd,
tyvärr kan man kanske tillägga; en och annan
försåtligt placerad trampmina hade måhända
gjort denna nästan femtioåriga
militärpromenad ännu mer omväxlande. Den enkle vpl
åskådaren finner följaktligen knappast några
skönjbara sprickor i Helge Jungs skånska
cementpiedestal, själve Allan Vougt behandlas
enbart ur det roade överseendets synvinkel, och
de enstaka beska sanningarna har nästan
uteslutande reserverats för kolleger som för länge
sedan underställts de himmelska härskarornas
ÖB. Lojaliteten mot yrkesbröderna, i många
fall fullt förståelig, har också medfört att några
av de intressantaste företeelserna inom
krigsmakten under de senaste decennierna endast
antytts i förbigående — jag syftar här främst
på den föga bekanta roll som den mäktiga
”juntan” bakom Ny Militär Tidskrift spelade
från mitten av trettiotalet och den även för
utomstående fascinerande maktkampen mellan
Jung och Rappe under de första krigsåren. Axel
Rappe tycks Douglas för övrigt ha svårt att
göra full rättvisa, vilket väl främst får
tillskrivas den milsvida skillnaden i temperament dem
emellan. Men nog förefaller det lite underligt
att Douglas generöst delar ut beröm exempelvis
åt den händige uppfinnaren av världens bäste
soldat, skidgeneralen Ivar Holmquist eller åt
den gamle kufiske Karl XH-vurmaren Carl
Bennedich, medan Rappe endast styckevis och
delt ges det erkännande han så väl förtjänat.
En annan erkänt begåvad särling, Axel
Gyllen-krook, finns inte ens nämnd i boken.
Om personkarakteristikerna på sina ställen
kan te sig lite diffusa, så är generalen i stället
klädsamt uppriktig i redovisandet av sina
politiska åsikter. Håg och släktskapsförbindelser
inom den tyska högadeln förde honom till en
självklar uppslutning på aktivisternas sida vid
tiden för det första världskriget. Kärleken till
Tyskland har hållit sig levande genom åren,
och det är lätt att se att han fortfarande ömt
vårdar den ohjälpligt vissnade svart-vit-röda
tulipanarosen. (Den minnesgode erinrar sig
kanske att general Douglas endast några veckor
efter sitt avsked som arméchef utnyttjade en
säkerligen välförtjänt ledighet till att på ort
och ställe inspektera Francos frihetsälskande
trupper.) Speciellt originella är hans politiska
åsikter inte, men som en acceptabel
medelpro-portional för tänkesättet inom det tongivande
skiktet av officerskåren har de sitt givna värde.
Även om man har talrika tillfällen till
reservationer mot Douglas’ åsikter och ibland
känner sig ställd inför den djupa vallgrav som
omger den översta toppen av socialgrupp I,
hindrar detta inte att man önskar hans bok en
läsekrets långt utanför Svenska Dagbladets
fasta prenumerantstock. Och det beror inte
bara på att han så överraskande friskt och
betagande har förmått skildra sin oscariskt
idylliska barndoms- och uppväxttid. Det som
gör hans bok unik inom svensk
memoarlitteratur (Lars Tingstens ”Hågkomster” till trots)
är att man här för första gången verkligen får
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
