Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
form. Han vet precis hur en bok av detta slag
skall skrivas för att läsarens intresse hela tiden
skall hållas på helspänn — dvs. utan longörer,
upprepningar och likgiltiga ting. Och man
undrar om inte den språkkunnige författaren
även hade sitt finger med, då den alldeles
förträffliga svenska översättningen kom till.
Bokens sakliga värde måste vara betydande,
eftersom den till mycket stor del bygger på samtida
uppteckningar (även stenografiska) avledande
politiska personligheters yttranden.
Boken är så skickligt gjord och den vitala
personlighet som möter oss på dess sidor
verkar så ytterligt resonlig och trovärdig att man
frestas att betrakta hans verk som den
definitiva relationen av vinterkrigets bakgrund,
utbrott och avveckling. Och naturligtvis kommer
Tanners verk att alltid uppfattas som ett
vittnesmål av första rang. Men man måste också
räkna med andra utsagor som kommer att
modifiera bilden. Väinö Tanner skulle inte
vara människa, om han inte vid refererandet
av sina egna yttranden hade framhävt vad som
nu efteråt förefaller mest vidsynt.
När man läser den för övrigt ytterligt
intressanta relationen av Tanners och Paasikivis
förhandlingar med Stalin och Molotov i Moskva
i november 1939, får man intrycket att både
Tanner och Paasikivi trodde att ryssarna
ämnade so oder so tilltvinga sig större delen av
Karelska näset etc. men inte siktade till en
total erövring av Finland. Det är då
egendomligt att dessa två ansedda män inte förmådde
påverka regeringen och riksdagen till förmån
för den eftergiftspolitik som de, enligt vad som
försiktigt antyds, själva förordade. Men kanske
trodde Tanner i verkligheten att de territoriella
kraven endast var början till mera vittgående
krav, som skulle komma senare?
Hela det komplicerade diplomatiska spelet
under krigets senare skede, då den ovissa
möjligheten av västmaktshjälp balanserades mot
den tilltagande ryska fredsviljan får nu en
verkligt klargörande belysning som också
vidgar kunskapen om vår egen politik under
skedet. Att den stora olycka som vinterkriget
var fick den oväntat milda avslutning det fick
berodde på flera omständigheter. Men som en
viktig faktor kommer man alltid att räkna
Väinö Tanners klarsynta ledning av sitt lands
utrikespolitik. Åke Thulstrup
EN STUDIE I DOYLE
John Dickson Carr: Conan Doyle.
Översättning av Nils Holmberg. Bonniers
1950. 17:50.
John Dickson Carr har ju själv med
ovedersäglig framgång följt Sherlock Holmes’
andlige fader i spåren, och man kunde kanske
därför ha sina skäl att frukta att han som en
ödmjuk Watson skulle låta sin biografi
domineras av en serie devota och för läsaren
skäligen tröttsamma knäfall för lärofadern. Genom
Carrs bok går en underström av oreserverad
beundran, grundad på en imponerande
förtrogenhet med sitt föremål, men den är lyckligt
fri från den fjantiga, ordstaplande hagiografi
som karakteriserar exempelvis Hesketh
Pear-sons levnadsteckning. Om han på sina ställen
frestats att till övermått dramatisera stoffet är
han förvisso ursäktad: Conan Doyles liv (vars
växlingsrikedom den nuvarande
papperssitua-tionen förbjuder anmälaren att ens antyda)
överträffar i spänning den fantasifullaste av
hans diktade skapelser. Porträttet av en man
med Doyles helgjutenhet och moraliska
fläckfrihet kunde lätt ha blivit onyanserat och
sön-dagsskoleblackt; Carr har undgått den risken
genom att ge tillbörlig tyngd åt några
väsentliga drag i hans andliga utrustning: den
oemotståndliga livsglädjen, den spefulla självironin,
den befriande viriliteten. För att tränga till
bottnen av Conan Doyles sällsynt öppna väsen
krävs väl varken dyrk eller förstoringsglas;
men i sin mästerligt utförda identifikation av
Doyle som den verklige Sherlock Holmes har
Dickson Carr — det skulle till och med den
djävulske professor Moriarty nödgas medge ■—
dokumenterat sig som en mästaren fullt värdig
efterföljare i slutledningens konst. Till sist är
man Carr tacksam för att han, fast personligen
oengagerad, så fint och förutsättningslöst har
blottat de djupt liggande orsaker som mot
slutet förde Conan Doyle över till spiritisternas
läger. Staffan Andrae
798
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
