- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIX. 1950 /
799

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry Schein: Filmkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMKRONIKA

av

HARRY SCHEIN

Ingmar Bergman och Gösta Werner

Den svenska insatsen i höstens filmrepertoar
har hittills varit mycket blygsam. Ingmar
Bergmans mellanspel ”Sånt händer inte här” håller
redan några veckor efter premiären på att
försvinna från Stockholms biografer. Man saknar
den inte.

Den handlar om ryska agenters
skumraskspel bland baltiska flyktingar i Sverige. Ett i
och för sig behjärtansvärt ämne som säkerligen
skulle kunna få sin dramatiska filmbehandling.
Nu verkar det emellertid som om producenten
respektive manuskriptförfattaren Grevenius
mindre haft flyktingarnas sak i åtanke och
främst försökt visa att även om inte Sverige
är med i atlantpakten så är åtminstone SF det.

En svenska (?) är gift med en bolsjevikisk
agent med diplomatpass. Han är ett slags
kvalificerad bödel, specialist på balter, och ordnar
för meriternas skull att hustruns baltiska för-

BÖCKER:

Peter Noble: Hollywood Scapegoat. The Fortune
Press. London 1950. 15 s.

Gerd Osten och Artur Lundkvist: Erotiken i filmen.
Wahlström & Widstrand. Stockholm 1950. 10:—.

Raymond Spottiswoode: A Grammar of the Film.
University of California Press. Los Angeles 1950.
$ 3.75.

EXPERIMENTFILM:

Viking Eggeling: Diagonalsymfoni.

Man Ray: Sjöstjärnan.

Jean Cocteau: En poets blod.

John och James Whitney: Audi-visuella experiment.
Maya Deren: På land.

— Ritual i omformad tid.

John S. Watson och Melville Webber: Lot in
Sodom.

KOMMERSIELL FILM:

Sånt händer inte här. Regi: Ingmar Bergman.
Manus: Herbert Grevenius. Prod.: SF.

Två trappor över gården. Regi: Gösta Werner.
Manus: Ivar Ahlstedt och Nils Idström. Prod.:
Kungs-film.

Sunset Boulevard. Regi: Billy Wilder. Manus:
Charles Brackett, Billy Wilder och D. M. Marshman, Jr.
Prod.: Paramount.

äldrar deporteras eller likvideras samtidigt som
han är på väg att säkerställa sin existens även
åt andra hållet genom att lämna amerikanska
ambassaden hemliga uppgifter som
förberedelse till ett eventuellt avhopp. Svenskan
mördar sin man genom att stöta en inj ektionsspruta
i hans ryggrad. Han är bara skendöd och
inrullat i en matta transporteras det förmenta
liket av andra agenter i en barnvagn, bakom
repeterande balettflickor till en tortyrkammare.
Så småningom hoppar liket ut från
Katarina-hissen medan frun kidnappas och gömmes i
en öststatsångares livbåt med händerna
bakbundna och munnen igenklistrad med plåster.

Man skall givetvis inte ha alltför stora
anspråk på realism när det gäller thrillers, i
synnerhet inte svenska sådana och allraminst de
som på ett uppenbart sätt försöker plagiera
Hollywood. Men det bör — i synnerhet vid
behandling av ett så ömtåligt ämne —
åtminstone finnas spår av psykologisk rimlighet. Här
springer en massa skumma individer omkring
och berättar hur diaboliska, hur fruktansvärt
onda de är. Man når den onyanserade
banalitetens maximala gräns när bovarna inte bara
är nattsvarta utan även själva ideligen måste
berätta om sin inre svärta.

Bergman har gjort ett ointressant men
imponerande arbete. ”Sånt händer inte här” är i
alla händelser den första svenska film som har
lyckats uppnå några av de yttre och långtifrån
obetydliga kvaliteterna hos den amerikanska
thrillern, i första hand i fråga om tempot och
miljöväxlingarna. Ett undantag är den stora
uppgörelsescenen mellan poliskommissarien Alf
Kjellin och bolsjevikagenten Ulf Palme. Jag
tänker inte så mycket på det sublimt löjliga
revolveravsnittet utan på den orörliga kameran
som i sin passivitet bara understryker
replikernas teatraliska ihålighet.

Spelet är ojämnt. Signe Hasso har kritiserats
för sin hårdhet; ”var tog vår mjuka Signe
vägen”, utropade någon, bestört vid tanken att
en skådespelerska inte alltid behöver vara en
typ. Rollen kräver hårdhet och den presterar
den mjuka Signe på ett moget sätt.

799

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1950/0817.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free