Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
Alf Kjellin däremot är för ung och vek för
att ge illusionen av myndig svensk
poliskommissarie med tre barn, svärmor och
kolonistuga. Bäst är han i de privata scenerna med
Signe Hasso.
Ulf Palme förstör sällan en roll. Det gör
han inte här heller, även om rollen kanske
förstör Pahne. I närbilderna fascinerar han,
man får en kuslig känsla av en fjärran, hemsk
verklighet. Men i egenskap av utländsk agent
bryter Palme, så som endast en svensk bryter
när han vill imitera en utlänning som bryter
på svenska. Man är medveten om det oäkta
tonfallet och det stör, hur konsekvent det än
är genomfört.
Arne Sucksdorffs förspel ”Strandhugg” är en
vackert fotograferad bagatell med poetiska
övertoner i skildringen av den svenska sommarens
skira kättja. Den lilla handlingen är dock för
påtagligt inbjudande mot utländska turister
(filmen är inspelad för Svenska institutets
räkning) och musiken ur ”Tolvskillingsoperan”
felvald.
Gösta Werners ”Två trappor över gården”
har efter en längre landsortssejour nu haft sin
stockholmspremiär. Filmen stödjer sig på ett
pekoral av ännu mera besvärande karaktär än
”Sånt händer inte här”.
Den handlar om två unga vinddrivna
människor som söker varandra men vars kärlek
förstörs av ett samhälle som tillåter slum och
allt som följer med detta begrepp. Mannen,
Bengt Eklund, rymmer från ett sinnessjukhus,
han är livsfarlig men vek inuti, en nevrotisk
konstnär. Det är ungefär allt vi får veta om
honom men hör nu vad som berättas om henne,
Gertrud Fridh. Hon kommer från ett trasigt
hem, blev våldtagen som 6- resp. 14-åring, tidigt
prostituerad, uppfostrad på skyddshem i dess
atmosfär av sadistisk terror och lesbisk
välvilja, etc. I sanning: ett öde värre än döden.
Dialogen kan fullt mäta sig med handlingen.
Den ekar av repliker som man kan utantill en
minut innan de uttalas, åtminstone om man har
en ytlig kännedom om postorderlitteraturens
vokabulär.
Att filmen ändå inte är utan intresse beror
på att den avslöjar regissörens artistiska
bildsinne, hans visuella begåvning, vars like är
sällsynt bland svenska regissörer. Ideligen
dröjer ögat med beundran vid de enskilda
bildernas komposition. Montaget är däremot mindre
tillfredsställande. Detta kan naturligtvis bero
på att de enskilda bildrutornas
uppmärksam-hetsfångande komposition försvårar
lättfly
tande bildövergångar eller på att bildmontaget
är mera beroende av handlingen än den
enskilda bildrutan. I ett par avsnitt höjer sig dock
filmen i detta avseende över sitt genomsnitt.
Dels är det den dimhöljda skogen av
trafikskyltar, dels den frenetiska sekvensen mot slutet
där en rad symboliska bilder av våldsam styrka
och genomtänkt originalitet förmedlar till
åskådaren en sensation av terroriserande smärta.
Filmens formella kvaliteter måste delvis även
bero på fotografen Sten Dahlgren. Bilderna är
klara, djupt etsade med rymd och fantasi,
särskilt i exteriörerna.
Som personinstruktör har Werner ännu inte
avlagt mästarprovet. Eller haft tillfälle att göra
det. Kritiken på denna punkt, som i stort sett
även gäller de enskilda
skådespelarprestationerna, bör ses i ljuset av det förfärliga
scenariot. Man kan inte kräva av en intelligent
regissör att han på allvar skall instruera
begåvade skådespelare hur de skall leva sig in
i ett pekoral.
”Två trappor över gården” är, jag vill inte
säga typisk, men i alla fall betecknande för den
svenska s. k. filmkrisen. Det råder kanske brist
på lämpliga filmmanuskript, men i varje fall
inte på förstklassiga skådespelare och
regissörer, det visar bl. a. denna film. Men de kan
inte välja sina filmämnen, i synnerhet inte en
regissör som Werner, som har den lovande
ambitionen att genom formexperiment även i
likgiltiga filmer lära sig yrket. Dessutom måste
j u dessa människor leva, även om deras
begåvning slösas bort på dubbelförljugna
spekulationer i dålig smak. Bolaget som för denna
politik går så småningom i konkurs; med ett
ansvarigt kapital på 50 000 kronor gör det
skulder på ett par millioner. Och sedan har
man mage att skylla ifrån sig på nöjesskatten.
Stroheimiana
Peter Noble är en ung engelsk mångsysslare
i middlebrow-kulturens infanteri och med en
sympatiskt radikal men ibland något
omdömeslös och tröttande entusiasm för film. Han har
häromåret samlat och i bokform utgivit ett stort
antal upplysande fakta om negerns roll i filmen
(”The Negro in Films”) och i år kommer från
hans produktiva skrivmaskin en biografi om
Erich von Stroheim under namnet ”Hollywood
Scapegoat”.
Det är rätt vanligt att författare till
biografier geniförklarar sina objekt och denna
biografi är förvisso inget undantag. När det gäller
800
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
