Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
konstnärsbiografier vill man ju gärna tro att
det geniala skulle vara liktydigt med en
revolu-tionering eller åtminstone en vittgående
förändring och utvidgning av konstformen i fråga.
Filmgenier har det därför dubbelt besvärligt
— eller tvärtom — när filmens form ännu är
så konturlös. När det gäller von Stroheim måste
dessutom till och med hans mest hängivna
beundrare medge att hans betydelse för
filmkonsten är tämligen ringa. Han har varit en
framstående filmarbetare i sina tre funktioner:
författare, regissör och skådespelare, men detta
motiverar i och för sig ingen anspråksfull
biografi.
Nej, det märkvärdiga, gärna geniala, med
von Stroheim var hans förmåga att skaffa sig
ovänner bland Hollywoods filmdirektörer, vilka
— i likhet med diktatorer — annars tillhör den
mest älskade människotypen. Att här tala om
den europeiske aristokratens integritetskänsla
är meningslöst med tanke på alla f. d.
storfurstar som i Hollywood leder dansen kring
den gyllene pin-up-torson. Man får nog erkänna
att von Stroheims excentricitet, hans förakt för
filmmillionärerna, bottnade i ett ärligt
konstnärligt samvete, som visserligen var större än
hans konstnärliga förmåga, men därför inte
mindre respektabelt.
Hans insats som filmförfattare och regissör
är långtifrån ointressant. Det utmärkande och
på den tiden originella draget var hans
realistiska attityd. De yttre arrangemangen,
dekorationerna, kostymerna, även spelet, skulle vara
hundraprocentigt äkta. Han realiserade sitt
krav in absurdum med en hänsynslöshet, inte
minst ekonomiskt, som givetvis inte
uppskattades nämnvärt av bolagsekonomerna.
Hans sexuella realism är enligt min
uppfattning mindre realistisk än vad Noble anser,
mera tidsbunden och inte ens bunden till
tjugutalets Hollywood utan till tiotalets Wien. Den
hade sina perverterat makabra inslag, kretsade
ofta kring en degenererad sadism, den hade en
cynisk illusionsfrihet som på den tiden ansågs
mycket chocking —- ”von Stroheim lärde
amerikanerna att älska” — men i dag inte är utan
löjliga nyanser. I själva premissen, att ”inget
mänskligt eller åtminstone sexuellt är mig
främmande” ligger ju redan en god portion naivitet.
Von Stroheims olycka är att han egentligen
nästan aldrig fick göra som han ville. Hans
stora mästerverk, ”Greed”, klipptes av andra
ner till 20 % av den ursprungliga versionen.
Jag har haft tillfälle se den på Museum of
Modern Art och blev tillbörligt imponerad trots
några longörer. Longörer är emellertid relativa,
de hade kanske inte funnits om von Stroheim
hade fått som han ville. Det är emellertid ingen
eller ytterst få som haft tillfälle att se annat
än de slutliga, kommersiella resultaten av hans
vanställda verksamhet och på dessa premisser
kan några pålitliga värdeomdömen inte gärna
fällas.
Som skådespelare är von Stroheim mera
känd men minst märkvärdig. Lanserad som
”mannen Ni älskar att hata” framställde han
sina preussiska officerare med en enformighet
som måste få drag av verklighetsförfalskning.
Mera typ än människa blev han enligt Noble
ett offer för Hollywoods stjärnsystem. Jag är
lite reserverad på denna punkt; även när von
Stroheim inte framställer preussiska officerare
påminner han om dem. Detta kan givetvis bero
på åskådarens associationer till hans tidigare
väl inhamrade typ men är det inte en god
skådespelares främsta uppgift att bryta sådana
associationsbanor ?
Må vara att von Stroheim är ett geni efter
filmens förhållande. I så fall är filmgenier
ointressanta. Men von Stroheim är inte
ointressant. Bl. a. därför att han i all sin begränsning
var tillräckligt renhårig för att få Hollywood
mot sig och för att därigenom kunna avslöja
det kommersialiserade filmsystemets ruttenhet.
Dessa tankegångar aktualiseras i Billy
Wil-ders ”Sunset Boulevard” som inom kort
kommer att få sin premiär i Stockholm.
Filmen handlar om en gammal
stumfilms-stj ärna som gärna kunde vara Gloria Swanson
och som spelas av Gloria Swanson. Hon har
aldrig kommit över chocken att med
ljudfilmens genombrott plötsligt ha blivit f. d. Hon
drömmer om sin come back och skriver ett
omöjligt scenario med sig själv i Salomes roll.
En ung filmförfattare i ekonomiskt nödläge
tar tjänst hos henne för att ”finslipa” scenariot,
vilket han i själva verket anser lika
orealiserbart som hennes dröm om come back. Hon
förälskar sig hysteriskt i honom. När han i sin tur
förälskar sig i en ung flicka, den sympatiska
nykomlingen Nancy Olson, och vill lämna sin
förödmjukande gigolosituation blir stjärnan
alldeles galen. Hon skjuter honom och när hon
häktas inför journalfilmskameran tror hon sig
vara tillbaka i ateljén och dansar inför
polismännen Salomes dans.
Erich von Stroheim är stjärnans första man,
hennes första regissör, numera hennes
hovmästare, som aldrig har upphört att älska sin
kvinna, som postar fan letters till henne, som
6 BLM. 1950 X
801
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
