Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
giska arbeten av Parker Tyler och av
Wolfen-stein och Leites. Han gör det huvudsakligen i
syfte att ge kött på benen åt tankegångar som i
sak går längre än dessa till ämnet begränsade
arbeten.
I sina grundpremisser står Lundkvist på
samma linje som hela den moderna, seriösa
filmlitteraturen. Han anser att filmen ”i sin
egenskap av mytologi... måste vädj a till
färdiga impulser och känslobanor”. En analys av
denna mytologis förutsättningar kan eller bör
åtminstone inte begränsa sig till
filmperspektivet och det har Lundkvist lyckats undvika
genom sin karakteristiska dubbelställning som
socialt medveten kulturarbetare och fristående
konstnärsindividualist.
Lundkvist tror inte på kärleken. ”Om man
inte hört talas om kärlek skulle man inte
förälska sig.” Han ser på kärleken, i synnerhet
så som den manifesteras i film, som en
ideologisk överbyggnad av vissa drifter, behov och
funktioner, fast förankrade i ett bestämt
kulturmönster. I filmens fall och i synnerhet i den
amerikanska filmens är det den patriarkaliska
kapitalistiska samhällsordningen med dess
äktenskapliga monogami som bestämmer
kärleks-begreppets utformning. Filmen speglar vår
vantrivsel med denna ”vidskepelse”, den
sub-stituerar den fruktade sexualiteten med ett
invecklat kamouflagesystem, främst med
vålds-element, den erkänner synden endast när den
straffas eller när den är låtsad. Filmens
kvinno-idealisering är en skuldfunktion och ett alibi
för dess kvinnoångest och kvinnohat. Filmens
impotensskräck speglar det våldtäktsbetonade
maskinväldets rytm och utlöses av kvinnans
sexualkrav i den monogamistiska
enformigheten. Förhållandet mellan man och kvinna blir
därför snedvridet till två ytterligheter;
antingen uppstyltat märkvärdigt eller som
kompensation ytterligt förnedrande, men absolut
inte balanserat till sin normala begränsning i
både tid och räckvidd.
Det är synd att Lundkvist ansett sig böra
belysa sina tankegångar med hänvisningar till
handlingen i olika filmer. Man får visserligen
ett intressant detalj material men samtidigt
splittras uppsatsens och idéernas kontinuitet
inför de yttre avvikelserna från arbetets
grundlinjer. Sådana avvikelser kan ju inte gärna
undvikas när man ger sig ut på så pass djupt
vatten och man riskerar härvid den helt onödiga
och felaktiga misstanken att materialet pressas
in i en på förhand given form.
Av liknande skäl är det redaktionellt
olämp
ligt att bryta Lundkvists arbete med bilder på
var och varannan sida. Bildmaterialet som
sådant är visserligen med fin förståelse utvalt av
Stig Almquist och ger boken nästan ett
pietets-värde för filmvännen, men det kan endast i
ringa utsträckning ansluta sig direkt till den
teoretiska texten och utgör därför under sj älva
läsningen ett irriterande inslag.
Det sistnämnda gäller inte i samma
utsträckning Gerd Ostens uppsats, som är indelad i
åtta korta ämnesskilda kapitel och där
bildmaterialet lättare har kunnat knytas till texten.
Gerd Osten har valt att behandla ämnet från
en annan utgångspunkt än Lundkvist. Medan
han sökte efter ett fåtal gemensamma nämnare
för filmen som kulturfenomen grupperar hon
filmerna kring ett antal nationellt begränsade
motiv. Hennes synpunkter är starkt subjektiva,
inte lika övertygande och allmängiltiga som
Lundkvists, men i de flesta fall och på det yttre
planet lika originella. I ”Den svenska
ensamheten” och ”Omöjlig kärlek” ger hon fina och
inträngande snabbskisser av svensk resp, fransk
films erotiska huvudmotiv och i ”Den heliga
familjen” visar hon det ofta förbisedda,
asexuella, optimistiskt familj ebundna
kärleksbegrep-pet i italiensk film. I de övriga kapitlen har
hon inte så många möjligheter att verifiera
sina påståenden, bl. a. tycker jag att hennes
studie i den ”eviga tyska hemkomsten” hänger
i luften. Men ändå lyckas hon genomgående
med ovanliga belysningsvinklar öppna våra
ögon för många av filmerotikens halvdolda
komponenter som annars förbigås av den
vanlige och kvalificerade biografbesökaren.
Gerd Osten har specialiserat sig på film och
hon står bland filmspecialisterna i särklass.
Man önskar, bl. a. även för hennes egen skull
att hon någon gång skulle ta ett krafttag, samla
sig för ett stort upplagt och ingående arbete
där hennes fantasi, inlevelseförmåga och
betydande vetande kunde komma mera till sin rätt
än de gör i enskilda, anspråkslösa och därför
mindre krävande småuppsatser.
En filmgrammatik
Det händer tyvärr mycket sällan att man
inom filmlitteraturen stöter på arbeten som
lyckas vidga det filmatiska ämnets ram genom
att inordna det som en del av vårt kulturliv
med anknytningar till dess flesta yttringar. Som
regel är nämligen filmlitteraturen — när den
utgöres av stjärnkult i ord och bild eller
branschbunden självbeundran — för infantil
803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
