Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
för den stora gruppen kvalificerade men
ospecialiserade filmvänner eller så pass
ämnesbun-den att den knappast kan intressera andra än
professionella filmarbetare.
Till de mest typiska av den senare kategorin
hör engelsmannen Raymond Spottiswoodes
smått klassiska filmgrammatik, ”A Grammar
of the Film”, som först publicerades 1935 och
i år kom ut i en ny amerikansk upplaga.
Boken är med andra ord femton år gammal,
en i förhållande till film enorm ålder, som
märks på åtskilliga ställen. Den är i vissa
avseenden starkt polemisk, i konflikter som nu har
förlorat intresse och ibland så pass tillkrånglat
pedantisk att den påminner om alla
knappo-logiska ”Kurze Einfuhrungen” aus Heidelberg
und Jena. I ett förord till denna upplaga gör
dock författaren avbön och hj älper läsaren med
välgörande självkritik till rätta i bokens
katalogiserande djungel.
Spottiswoode ser på filmen som den nyaste
och mest konservativa konstformen som just
tack vare dessa egenskaper funnit sitt rätta hem
i USA. Dess konservatism sammanhänger med
dess ekonomiska storleksordning som verkar
hämmande på alla försök till förnyelse. Under
denna ekonomiska tvångströja glömmer
filmarbetaren ofta hur nödvändigt det är att lära
känna sitt materials beståndsdelar, dess
möjligheter utöver dem som just för tillfället får
tas i anspråk av det ekonomiska tyranniet.
Det är därför Spottiswoode ansett det
lämpligt att katalogisera filmens grundläggande
element, att skapa bestämda tekniska och
artistiska definitioner, att beskriva de olika
faktorernas kombinationsmöjligheter, att peka på
klassiska fallgropar och att ge denna sin
filmgrammatik den erforderliga terminologiska
ryggraden.
Att jag här uppehållit mig vid detta arbete
beror på att det uppenbarligen är mycket litet
känt i Sverige. En filmdebatt som gör
missuppfattningar nästan logiskt nödvändiga skulle
säkert må gott av en serie filmgrammatikaliska
injektioner av detta slag.1
i Trots överarbetningen och knappologin har mig
veterligen ingen ifrågasatt Spottiswoodes filmintresse
eller filmkärlek eller protesterat mot hans separation
av begreppen ”film” och ”biograf”. Det är därför ett
speciellt nöje att citera en fotnot i hans bok som i all
sin snorkiga lakonism ger det rätta perspektivet på
film. På tal om den stora tyska filmskolan hänvisar en
asterisk efter ordet ”stora” till följande not: ”Great,
that is, in relation to other achievements of the cinema.
Words of approval in this book must be considerably
scaled down if they are to be related to other arts.”
Experiment film
En viss aktualitet får Spottiswoodes bok i
samband med Nationalmuseums filmserie ”30
År Experimentfilm” som i november visades i
Stockholm i samarbete med Filmhistoriska
samlingarna. Experimentfilm är ju oftast en
lek med filmens grundläggande element, en lek
som i bästa fall kan vidga vår kännedom om
filmens möjligheter som uttrycksmedel. I regel
är det av naturliga skäl lite tröttsamt att se
på experimentfilm med dess ofta alltför
bristfälliga teknik. Ibland kan man inte undgå
tänka på debatten kring den moderna lyrikens
begriplighet, hur t. ex. en mycket modernistisk
dikt skulle uppfattas om den till på köpet var
tryckt med knappt urskiljbara eller läsbara
bokstäver.
Men besväret med att se på sådan film lönar
sig. I regel är nämligen den tröttande
huvudmassan grupperad kring ett och annat guldkorn
som ensamt motiverar besök.
I serien visades sammanlagt 15 filmer, varav
några kan vara förtjänta av ett kort
omnämnande.
Amerikanskan Maya Deren visade två nya
filmer, ”På land” och ”Ritual i omformad tid”.
Formellt kan på plussidan antecknas ett fint
sinne för rörelse. Bildväxlingarna bärs inte upp
handlingsmässigt eller av associationsbanor
utan av rörelsens kontinuitet. Det ger en
ovanligt mjuk och balanserad rytm åt filmerna.
För övrigt är hennes filmer starkt
inåt-riktade med en dunkel symbolik som jag har
svårt att fatta. Att dra fram enstaka moment
som sexualsymboler, identitetskonflikter,
födelseallegorier, m. m. är meningslöst så länge
de inte kan sammanföras till en helhet.
I hennes andra film står koreografiska
element i förgrunden. Ett cocktailparty med
människor som ideligen passerar varandra träffar
mitt i prick. Dansscenerna är ibland vackra, ett
omdöme som annars inte kan fällas om Maya
Derens filmer.
Vacker och detta till och med på ett originellt
sätt är däremot Man Rays ”Sjöstjärnan” efter
en dikt av Robert Desnos. Den behandlar ett
begränsat tema, kärlekens omöjliga villkor,
kvinnans ogripbarhet. Man Ray har på vissa
ställen använt en speciallins som gör bilderna
reliefartat suddiga, kanske för suddiga, man
måste ibland anstränga ögonen för att kunna se
ordentligt. Växlingarna mellan klarhet och
suddighet svarar på ett estetiskt njutbart sätt mot
polariseringen mellan vaka och dröm, mellan
804
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
