Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
medvetande och omedvetande, och de ger
filmen en särställning utan irriterande barlast.
Svensken Viking Eggeling vars målerier och
skisser också finns att beskåda på
Nationalmuseums specialutställning är rent abstrakt och
abstrakt ren. Hans ”Diagonalsymfoni” med
vita linjer på svart botten är med sträng
musikalisk formgivning rytmiskt uppbyggd.
Motivet påminner om orgelpipor som från enkla,
schematiserande linjer utvecklas till
komplicerade levande mönster med kurvor som linjernas
högre dignitet och med streckade rörliga
halvcirklar som irrationella inslag.
Bröderna Whitney visar ”Audi-visuella
experiment” i färg med kubistiska motiv och
syntetiskt ljud, dvs. ljudet direkt uppritat på filmens
ljudband. Filmen gick i mitt fall direkt på det
autonoma nervsystemet med ilningar i
ryggraden, associationer på provrörsbarn och
känslor som om man plötsligt hade kastats in i en
värld av lagbundna främmande organismer.
Detta sensationsartade intryck är givetvis starkt
subjektivt.
John Watsons och Melville Webbers ”Lot in
Sodom” är en av experimentfilmens klassiker.
Handlingen framgår av namnet men det som
är märkvärdigt är filmens formella konsekvens
och mogenhet. Dess höjdpunkter nås i
skildringen av Sodom by night. Det är en
sexual-mättad orgie i dubbelkopierade
människokroppar, halvverkliga och ändlösa, med en klimax
som vibrerar mellan det fantastiska
ejakula-tionsavsnittet och kvinnans vällustskri. Och
ändå är filmen helt fri från klumpigheter, till
och med aningen för biblisk.
Seriens höjdpunkt är Jean Cocteaus ”En
poets blod”. I våras fällde jag på denna plats
det något ansvarslösa påståendet att denna films
akademiska förtj änster är större än dess
konstnärliga. Efter att nu ha sett filmen för andra
gången, och efter att ha sett ”Orphée” och i
samband därmed försökt sätta mig mera in i
Cocteaus tankevärld tar jag utan förbehåll
tillbaka.
”En poets blod” är åtminstone lika
konsekvent som ”Orphée”, men betydligt ärligare,
djupt personlig och helt i samklang med
Cocteaus grundläggande symbolvärld. Dess
avvikelser från ”Orphée” är mycket intressanta
och belysande för Cocteaus egen utveckling.
Motivet är detsamma. Poetens förhållande
till sin inspiration och till sin publik. Cocteau
visar här i större utsträckning infantila
bindningar, bl. a. i scenerna med barnet på taket
Skiss av Viking Eggeling för ”Diagonalsymfonien”
och snöbollskriget. Tyngdpunkten i föreningen
av dödsmotivet och barnets poetiska
omedvetenhet är här ännu förlagt till den senare.
”Orphées” underjord är här en korridor. Även
den nås genom spegeln, även den meddelar de
hemligaste sanningarna, till och med den om
Heurtebises födelse (opiumpipan)).
Förhållandet till publiken bär ännu inte
samma drag av resignation som i ”Orphée”.
Bitterheten är mera patetisk, därom vittnar
applåderna inför självmordet, den publika
odödligheten efter det poetiska sj älvmordet.
Heurte-bise visar inte samma förståelsefulla mildhet,
han är den nakne, obeveklige negern, det inre
samvetet som inte kan luras.
Det starkaste intrycket i filmen gör det
våldsamt narcissistiska inslaget i början. Klarast
framgår det av sekvensen med den levande
munnen som avslutas med ett onanistiskt
fella-tiomotiv av avslöjande hänsynslöshet.
Det är synd att denna film inte stod i färskt
minne när Lindegren och j ag skrev förra
numrets Cocteau-dialog. Ty båda dessa filmer
belyser och kompletterar varandra, avslöjar
varandras rikedomar för den nyfikne åskådaren.
805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
