Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
Litteratur om Faulkner
finner man på svenska främst i Thorsten Jonssons
”6 amerikaner” (Bonniers 1942. 5:50) samt i Artur
Lundkvists ”Diktare och avslöjare” (K.F :s bokförlag
1942. 6: 50) eller hans ”Ikarus’ flykt” (Bonniers 1939.
5: 75). De två förra studierna som omsorgsfullt
refererar Faulkners flesta böcker är lämpliga som första
introduktion, medan Lundkvists essay i ”Ikarus’ flykt”,
”Faulkner, den besegrade” utgör en närmare
undersökning av diktarens livsuppfattning. En intervju med
Faulkner på hans gård i Oxford, Mississippi, finns
tryckt i Thorsten Jonssons ”Sidor av Amerika”
(Bonniers 1946. 9: 50).
Av Faulkner
finns på svenska följande arbeten:
Ljus i Augusti. Översättning av Erik Lindegren.
Bonniers 1944. 11: 50.
De obesegrade. Översättning av Håkan Norlén. Folket
i Bild 1948. 1: 95.
Medan jag låg och dog. Översättning av Mårten
Edlund. Bonniers 1948. 7: 50.
De vilda palmerna. Översättning av Mårten Edlund.
Bonniers 1949. 13 : 50.
Inkräktare i stoftet. Översättning av Thomas
War-burton. Bonniers 1950. 10: —.
Faulkner och Hemingway
Hemingways senaste roman har lockat fram många
spåmän, som vill se den som slutet på en stilepok,
vilket kan vara sannolikt, men också många som
tillskriver sig förmågan att se bakåt i tiden och gärna
vill framföra som sin mening att Hemingway aldrig
egentligen kommit över de tecknade seriernas nivå.
Mot detta har i sin tur andra — fast fåtaligare —
skribenter uppträtt. Bl.a. har Evelyn Waugh gått strängt
till rätta med dem som vill pruta av på Hemingways
betydelse och han har fått ett något oväntat understöd
av William Faulkner. I en insändare i Time för den
13 november skriver nobelpristagaren med diskret
användning av kollegans stilgrepp:
”Bravo mr Waugh. Jag önskar att jag hade sagt det
själv, inte det waughska förstås, men motsvarande
faulknerska. En orsak till att jag inte gjorde det är
att den man som skrivit en del av det som står i ’Men
Without Women’ och ’The Sun Also Rises’ och en del
av de afrikanska (och en del — det mesta — av allt det
andra också, vad det beträffar) inte behöver försvaras,
därför att de som fyrar av spottloskorna inte skrev
det som står i ’Men Without Women’ och ’The Sun Also
Rises’ och det afrikanska och allt det andra och de
som inte skrivit ’Men Without Women’ och ’The Sun
Also Rises’ och det afrikanska och det andra har
ingenting att stå på när de spottar.”
”Mr Waugh behöver inte det här. Men jag hoppas
att han tar emot mig på sin sida” slutar Faulkner sitt
lilla brev.
Hemingwayskolan
är en företeelse vars existens man på sista tiden velat
förneka, men nu finns det bevis för saken, om också
inte riktigt i den mening man vanligen tänkt sig.
I Guanabacoa på Kuba har man just invigt en
folkskola, som uppkallats efter öns store gäst, vilken dock
inte var personligen närvarande vid den festliga
invigningen.
Odödlighetens viskningar
T. S. Eliot vistas f.n. i Chicago, som gästföreläsare
vid universitetet, där han också leder ett seminarium
i litteraturanalys. Att döma av referat tycks han ha
fått många tillfällen att för de ivriga studenterna få
demonstera sina åsikter om lyrikens mångtydighet.
Man talade t.ex. om ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”
och Eliot förklarade att diktens huvudperson är tänkt
som en sportig yngling och samtidigt en man som är
medveten om att han håller på att bli gammal, detta
apropå orden ”Så åldras jag ... åldras jag ... Jag skall
vika upp mina byxuppslag.” Här ingrep en ung dam
på seminariet och förklarade att hon alltid tänkt sig
att dikten handlade om en gammal herre ”som inte
kunde simma och därför fick vika upp byxorna och
vada, så att säga”. Hon lyckades dock inte frambringa
någon motsägelse från författaren som lugnt
genmälde: ”Om ni tycker det blir bra på det sättet, så
gärna för mig.”
Hausse i Fitzgerald
Den som vill studera hur en författare hastigt kan
stiga och sjunka i popularitet kan knappast få ett
bättre exempel än amerikanen F. Scott Fitzgerald.
På tjugotalet stod han i centrum för intresset, som
den glamourbittra jazzåldems specielle talesman, men
på det kärvare trettiotalet föll han nästan helt i
glömska. Efter sin död 1940 har han emellertid börjat
röna allt större, och nu något bättre uppbyggt anseende.
Kring årsskiftet kommer i U.S.A. en hel rad böcker av
och kring honom. Redan ute är ”The Disenchanted”
av Budd Schulberg, hans kollega i Hollywoods
för-fattarkorridorer, en roman där huvudpersonen haft
Fitzgerald till modell, och nästa år kommer två
verkliga biografier, en av Delmore Schwartz och en av
Arthur Mizener. Den senare heter ”The Far Side of
Paradise”, med anspelning på en tidig roman av F.,
som i motsats till hans mesta verk nu är hart när
oläslig. Mizener skrev den på uppmaning av Fitzgeralds
förtrogne vän, kritikern Edmund Wilson och med hjälp
av ett stipendium från förlaget Houghton Mifflin, som
också ger ut biografien. Ett par synnerligen intressanta
kapitel har redan förhandpublicerats i Partisan Review.
Vidare utger Scribners, Fitzgeralds egen förläggare,
ett urval av hans noveller och dessutom en samling
artiklar om hans verk och person ”F. Scott Fitzgerald.
The Man and his Work”, efter samma principer som
den volym man nyss ägnat Hemingway.
806
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
