Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Erland Josephson: Förberedelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERLAND JOSEPHSON
FÖRBEREDELSE
Jaqueline! ropade han redan uppe i
grindhålet till hagen fast han visste att hon var
nere vid badet och omöjligt kunde höra
honom. Jaqueline! Han sprang kostigen fram,
jag vinner, jag vinner tänkte han och slog
i förbifarten nytt världsrekord på
femtonhundra meter, han hörde massornas jubel och
såg lättviktarn han fick i pris. Jag måste sluta
med det där, tänkte han sedan och gick
plötsligt mycket långsamt, nån gång måste jag sluta
med de där lekarna, vid femton års ålder skall
man vara färdig med det där. Han såg
badhuset på avstånd, det var ett grått skjul med
tak och tre väggar och ett gammalt draperi som
fjärde. Hon är nog ensam, hoppades han, så
här dags brukar bara vi två vara uppe och i
farten.
Hon låg på magen i solen och grät. Han
satte sig bredvid henne, rörde med handen vid
hennes bara axel och frågade: Varför gråter
du? Det var bra att du kom, svarade hon, jag
var så ledsen. Varför, frågade han igen. Jag
vet inte, sa hon, j ag bara gråter. Hon tog hans
hand i sin, nu låg de på rygg och solade sig,
det var härligt. Jag begriper ingenting tänkte
han, men det gör ingenting, inte så länge hon
vill vara med mig och tala med mig och säga
vi om oss.
Jaqueline, sa han, har din pappa varit fånig
mot dig. Äsch pappa, sa hon, det är väl inget
fel på pappa. Men du sa i går, försökte han
igen. Det var i går det, klippte hon av. Men
då hon kände i handen att han blev ledsen
fortsatte hon: Fast det är ju klart att han inte
förstår mig. De låg tysta en stund. Jonas, sa
hon sen och skakade hans hand lite, hon kände
att han fortfarande var sur.
Han låg och önskade att hon skulle säga det:
du är den enda, Jonas, den enda som förstår
mig. Fast det inte skulle vara sant ville han
att hon skulle säga det, som ett slags smekning.
Jag gör alltid som hon säger, tänkte han, det
är mitt sätt att förstå. Och j ag skulle vilj a hålla
på med det länge, länge, kanske hela mitt liv.
Och han såg framför sig en oändlig räcka av
dagar, han låg och tittade på sitt liv som det
sträckte ut sig i solen framför honom, och han
knöt ihop det med Jaquelines fast han på något
underligt vis visste att han inte skulle få.
Pappa säger, sa Jaqueline, att jag har mycket
stark fantasi. Mamma säger att det har alla
barn. Då säger pappa att jag inte är något
barn längre. Då säger mamma att det är hon
visst det. Då säger pappa: Ibland oroar jag
mig över din starka fantasi. Och så klappar
han mig på kinden. Då niger jag djupt för dem
båda och går min väg.
Varför niger du, frågade Jonas. Därför att
de är så långt ifrån mig, sa Jaqueline. För
resten tror j ag att j ag måste gå hem och hj älpa
till ett tag nu. Inte än, sa Jonas, vi ligger en
stund till. Jo, sa Jaqueline, jag måste gå hem
nu, det där kan du inte förstå, du som är på
sommarnöje. Det är väl du också, sa Jonas.
Nej, sa Jaqueline, jag är hemma över
sommaren, det är stor skillnad det. Äsch, sa han, och
kände att hon sa så för att såra honom, det
gjorde ont. Hon såg in i hans ögon och sa:
Du har det mycket bra, Jonas, mycket bra, du
har all anledning att vara nöjd med din
tillvaro, du är en mycket bekymmerslös människa.
Han såg i hennes ögon att hon visste att det
gjorde ont i honom när hon på det här sättet
byggde upp olikheter dem emellan, och
plötsligt skrattade hon mycket elakt och klappade
honom på kinden på det sätt som han brukade
tycka om och sa: Kom nu så går vi. Nej, sa
han, jag behöver inte gå, jag är på
sommar
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
