Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Erland Josephson: Förberedelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERLAND JOSEPHSON
nöje, först skall jag ligga här och sola mig,
sen skall jag gå upp och äta och sen skall jag
sitta på verandan och läsa. Då slog hon honom
hårt i ansiktet, hon såg hur hans kind blev
alldeles röd, och i samma ögonblick hörde de
hennes far ropa upp ifrån hagen: Berit! Berit!
Du glömde det, viskade Jonas och stirrade upp
i hennes ansikte, du glömde att jag är den
enda människa i världen som kallar dig
Jaque-line som du själv vill.
Och så hörde han farbror Knut ropa igen:
Berit! Berit, du skall gå hem och hjälpa mamma
ett tag. Han såg Jaqueline långsamt resa sig,
hon svepte om sig badrocken och gick lika
långsamt upp mot hagen, och som i drömmen
hörde han henne ropa: j ag kommer pappa, och
hennes röst lät mycket gäll. Han slöt ögonen
och låg och blundade i solen, men han kände
ändå så tydligt hur hon avlägsnade sig och
det gjorde ont. Det är mat snart, hörde han
farbror Knut ropa, men han kunde inte svara,
han fick låtsas som han inte hade hört eller
som om det inte alls var honom saken gällde.
Och så var det ju också, det gällde inte honom,
inte nu och aldrig mer, tänkte han, och så
blev det varmt i bröstet på honom, han var
j u alldeles ensam, alldeles ensam i hela världen,
och det var en så varm och mjuk smärta.
Han låg och var heroisk ännu när tårarna
började bränna i ögonen, då saknaden var stark
utan att vara skön. Jag skall inte gå upp till
maten, jag går inte dit, hon skall förstå vad
det är hon har gjort, tänkte han ihärdigt, men
hela tiden plågade honom misstanken att hon
inte skulle ta det så hårt och att hon inte skulle
söka honom för att han inte kommit. Hon
undrar aldrig över mig som jag över henne,
tänkte han, det är inte rättvist, men han kunde
ändå inte uppmobilisera någon starkare
indignation över det, innerst inne kände han sig
ju ändå alltid underlägsen. Och när han hörde
slagen pågonggongen uppifrån gården reste han
sig med en suck. Jag skall inte säga ett ord
till henne, tänkte han, inte på hela dagen, jag
måste få henne att förstå.
De andra hade redan satt sig när han kom.
Jaqueline satt och såg ut som om ingenting
alls hade hänt. Tant Märta hade sovit dåligt,
farbror Knut talade om vädret, Kjell och Peter
pratade fiske, Eivor hade skurit sig i tummen,
Stina hade varit hos mäster och fått jordgubbar
och var inte alls hungrig, tant Greta höll på
med en intressant bok och farbror Klas ville
ordna en utflykt. Allt var precis som alltid,
bara det att allt det vanligas vanlighet kändes
som en förolämpning mot Jonas. Och han
kände att han mera ville höra till Jaqueline än
till de andra, hon skulle hjälpa honom över
muren mot det ovanliga så att det skulle ske
med honom som han önskade. Han tyckte sig
ana att Jaqueline kände hemligheter, att hon
hade kunskaper och vissheter, och han ville
ingenting hellre än lära. Och eftersom han
visste att det var bråttom därför att sommaren
var kort gick han fram till henne efter maten,
drog henne med sig in i det tomma biblioteket
och sa Jaqueline så på en gång vädjande och
förlåtande han kunde. Du är dum och fräck
och elak, sa hon och glodde på honom,
dessutom stör du mig och hindrar mig i mitt arbete.
Dåså, sa han ilsken och sårad, men de stod
båda kvar och såg på varandra. Men du är
vacker, sa hon sen, du är mycket vacker och
jag är glad för att du tycker om mig. Jag
tycker inte om dig, svarade han. Jodå, sa hon
och var alldeles säker, och nu strök hon hans
kind. Tycker du inte om mig, frågade hon och
fortsatte att smeka, tycker du inte om mig,
lille Jonas? Nej, sa han, du är tillgjord och
vill inte snällt mot mig. Snällt, upprepade hon,
snällt, ett sånt barn du är. Jag är äldre än du,
sa han. Tycker du inte om mig, skrattade hon
och hennes hand låg över hans panna, och då
erkände han att jo det var så, han tyckte så
mycket om henne och det visste hon ju. Och
sen stod tant Märta i dörren och sa: Berit, kom
och hjälp mig ett slag, och så var han plötsligt
ensam igen. Han såg genom fönstret att det
var sol ute, då gick han genom kontoret och
kom ut på trappan, och där satt farbror Knut
och grejade med sitt jaktgevär.
Hur har du det då, frågade farbror Knut
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
