Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Erland Josephson: Förberedelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBEREDELSE
och då sa Jonas att han hade det bra. Och vad
skall du göra i dag, frågade farbror Knut. Jag
skall ut och plocka smultron med Jaqueline
när hon blir färdig, sa Jonas. Hon heter inte
Jaqueline, sa farbror Knut, hon heter Berit,
du skall inte uppmuntra hennes fånigheter. Men
det är ett vackert namn och det passar henne,
sa Jonas. Men hon mår inte bra av det, sa
farbror Knut.
Sen satt de tysta. Solen sken och geväret
blänkte. Han har inte bråttom, tänkte Jonas,
inte bråttom som jag, han har många dagar
och månader och jag har bara sommaren.
Mäster kom och pratade växthus en stund. Han
tycktes inte heller ha bråttom. När han gick
tillbaka ner mot trädgårn igen gick han
långsamt, liksom gj orde det detsamma om han kom
fram i dag eller i morgon. Stövaren skällde
till ett tag där han stod bunden nere vid
syrenhäcken och man förstod av gläfset att mäster
stannade där en stund och var vänlig. Jag skall
säga dig, sa farbror Knut sen, jag är lite orolig
för Berit. Hon har idéer som inte är så bra.
Nu säger Märta att flickor i den åldern alltid
är nyckfulla. Men jag tror att det är mycket
som bestäms i de där åren och därför får man
vara varsam så det blir rätt inriktat med livet.
Tror inte du det? Jo, sa Jonas. Tycker du om
Berit, frågade farbror Knut. Jo det gör jag,
sa Jonas. Det är bra, sa farbror Knut, var
försiktig då. Och så var det färdigt med geväret.
Jaqueline kom ut med två korgar. Vi smiter,
sa hon till Jonas, vi smiter från Kjell och Peter
och Eivor och Stina, det blir ingenting om man
är så många. Just det, sa Jonas och ända fram
till handelsboden gick de mycket fort. Sen
genom hagarna på andra sidan ån gick de mycket
långsamt, det var varmt. Du är inte arg på
mig längre, frågade Jonas. Jag har aldrig varit
arg på dig, svarade hon, inte alls, var har du
fått det ifrån? Jag trodde bara, sa han
förvirrad. Jag är aldrig ond på dig, sa hon, du
skall inte inbilla dig så mycket. Jag inbillar
mig inte, sa han, i jämförelse med dig har jag
ingen fantasi. Se upp för orm, sa hon.
De hittade inte mycket smultron, fast hon
kände till så bra ställen, de letade inte så ivrigt
heller, det var så varmt. Jag är ensam med
henne, tänkte han, jag måste prata, jag får inte
vara tråkig, hon fordrar mycket av livet. Din
pappa vill inte att jag skall kalla dig för
Jaqueline, sa han. Det vet jag väl, svarade hon. Men
han sa det åt mig i dag, fortsatte Jonas, han
sa att det inte var bra för dig. Inte bra, sa
hon, varför det? Jag vet inte, svarade Jonas,
han bara sa så. Han sa nånting om att du hade
idéer. Är det något fel med det då, frågade
hon. Nejdå, sa han, det tycker inte jag. Jag
tycker om dig och jag tänker kalla dig för
Jaqueline i fortsättningen också. Det är bra,
sa hon, vi sätter oss här i skuggan ett tag.
Du förstår, sa hon, jag tycker inte om att
heta Berit. Märta, Knut och Berit, såna namn
va! Berit är farligt för mig, det tar tag i mig
och förändrar mig åt ett håll som j ag inte vill.
Det drar åt pappas håll och dit vill jag inte.
Hon låg på rygg och kikade upp i trädkronorna.
Du får inte vara så långt ifrån mig, sa han.
Ta min hand då, sa hon, men fast han gjorde
det kändes avståndet ändå stort. Det är inget
fel på pappa, sa hon sen, det är bara det att
jag inte vill åt hans håll. Han skall inte vara
en vägvisare som pekar ut varenda dag åt mig.
Jaqueline har jag letat upp åt mig själv, det
är mitt namn, mitt. Hur hittade du det, frågade
Jonas. Det kom till mig en dag, sa hon, en dag
på vintern då jag ville dö. Ville du dö, frågade
han. Ja visst, sa hon, vad är det för
märkvärdigt med det? Jag låg på sängen i stan hos
moster Gunda och hade ont i magen och ville
dö. Och så plötsligt var det något som sa
Jaqueline i huvudet på mig. Jag upprepade det på
alla möjliga sätt och i alla möjliga tonfall och
märkte att det stämde och var bra. Varför ville
du dö, frågade han. Inte vet jag det, sa hon
allvarligt, jag ville väl inte leva längre och då
måste man ju vilja något annat i stället. Då
kände han hur avståndet mellan dem växte och
växte. Du gör dig till, sa han och hans hjärta
klappade, du gör dig till. Då såg hon på honom
och frågade med ett kallt och främmande
tonfall: Har du aldrig velat dö, du då? Jo, sa
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
