Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Erland Josephson: Förberedelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERLAND JOSEPHSON
han, det är inte det, men det är något galet i
att säga det. Säga det, frågade hon. Ja, sa han,
på det sättet som du gör det. Du gör dig till.
Hon såg länge på honom. Du får inte säga så,
sa hon sakta, du får inte säga så till mig om
du vill fortsätta att vara tillsammans med mig.
Då såg han på henne som man ser på
främmande människor och han såg att hon var
mycket späd och mycket vacker. Hon hade
brunt hår och stora mörka ögon och munnens
båge var så mjuk att han visste att han aldrig
skulle våga röra den. Jag skall aldrig säga så
mer, sa han stilla, jag skall aldrig mer säga
att du gör dig till. Han tyckte att hans längtan
att förstå var så stark att han aldrig skulle
våga fråga mer, inte om någonting. Hon skulle
vara, leva, och han skulle vara nära henne och
se och lyssna. Det strålade ut nånting från
henne som alldeles tog andan av honom, något
obestämt och obeskrivbart, en styrka som inte
kunde vägas eller bedömas. Och när han
funderade över hennes framtid tyckte han att den
inte fanns, han kunde inte upptäcka den, det
var därför att hennes närvaro hos honom här
nu var så starkt förnimbar, så envist pockande.
För honom vägde hon liksom upp resten av
världen så att den blev lätt och luftig, därför
var det så befriande för honom att få vara i
hennes närhet. Och en våg av tacksamhet
sköljde upp i honom och han böjde sig över
henne och kysste hennes öga. Då sa hon att
hon tyckte om det och hennes hand rörde
vänligt vid hans ansikte, han tyckte det gick vind
i trädkronorna över hans huvud, det var som
en svalka nådde honom mitt i sommarhettan,
och plötsligt visste han att nu såg och hörde
han mer än förr, någonting hade med en gång
slipat hans sinnen och gjort dem vassa och
klara.
Sen genom hagarna hemåt dansade och
sjöng hon, hon berättade besynnerliga saker
om sig själv och han gick lycklig och lyssnade.
Jag bryr mig inte om det, tänkte han, ibland
är hennes uttryck och uppförande som om de
var för stora kläder åt henne, nånting som inte
stämmer med hennes hjärta och kropp, men
jag bryr mig inte om det, kanske är det något
hon letar efter som hon har letat efter sitt
namn. Och när han tänkte så kände han sig
god, förnuftig och förstående, hon har alltid
mig, tänkte han och kände det krama till om
hjärtat, och som en bekräftelse kysste hon hans
kind vid grinden till gården och sa: Du hindrar
mig inte, du är den enda som inte hindrar
mig, lille Jonas.
Jaqueline gick in till tant Märta och Jonas
gick ner till badet. Där låg de andra och solade
sig. De flinade när han kom. Har du tappat
Berit i ån, skrek Peter. Ser ni vad han ser
lycklig ut, sa Kjell, i dag har han fått pussa
henne bakom örat. Kom och berätta lite fåniga
saker som Berit har sagt, skrattade Eivor. Jonas
svarade ingenting, han gick in i skjulet och
bytte och sen sprang han rätt ut i vattnet utan
att se på dem. Det var svalt och skönt. Han
börj ade crawla, både benen och armarna
arbetade fint. Nu hade han inte många centimeter
kvar att ta in på japanen, genom vattenbruset
i öronen tyckte han sig höra hur de skrek på
läktarna, och nu, bara femton meter från mål,
kände han hur han sköt förbi och med ens
visste han att han hade vunnit och att
guldmedalj en och lättviktarn var hans. Äsch, tänkte
han sen, det var ju det där jag skulle sluta med,
varför kan jag inte låta bli, inte ens i dag då
det har hänt mig så mycket fint. Han la sig på
stranden bredvid de andra, de får gärna reta
mig, tänkte han, det gör mig ingenting längre,
de kan ju inte veta hur det är, för resten är
det bara avundsjuka. Men de brydde sig inte
om honom längre, de låg och tjafsade och
skrattade och Kjell tog Stina på brösten, han både
fick och inte fick, man förstod inte riktigt
vilket, hon var i varje fall alldeles enormt kittlig,
så mycket var klart. De har inte heller bråttom,
tänkte Jonas, och en svag ängslan kliade
nånstans i bröstet på honom, ändå låg han kvar
med de andra tills gonggongen ringde
efter-middagsmål första ringningen, det betydde att
de hade en kvart på sig. Klockan var snart
fem, det innebar att det inte var så långt kvar
på dagen, jo för resten än var det ju ingen
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
