Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Erland Josephson: Förberedelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBEREDELSE
fara, det dracks kvällste klockan tio och dit
var det ju faktiskt en god stund. Men på
kvällen var det så svårt att bli ensam med Jaqueline,
det ingick i vanorna att alla skulle vara
tillsammans, och att försvinna två och två ansågs
inte passande.
Efter maten läste tant Greta högt, det älskade
hon att göra, då och då lät hon blicken fara
runt sällskapet för att se efter att alla lyssnade.
Jonas tyckte det var tråkigt och det tyckte väl
egentligen alla utom tant Greta. Hon läste med
ansträngt mjuk stämma och mycket starka
betoningar, hon gjorde stora och
betydelsemät-tade pauser för att Diktarens ord riktigt skulle
tränga in och verka. Samtidigt hade hon en
min på sig som sa att hon egentligen var den
enda som riktigt begrep, då och då gj orde hon
en liten kommentar, inte för att förklara vad
något betydde utan hur det skulle upplevas.
Det här är så förtjusande, sa hon, eller: det som
jag nu kommer till har hjälpt mig mycket,
eller: det här tycker j ag är en så vacker tanke.
Jonas såg på Jaqueline. Och så upptäckte
han att hon ensam av alla inte var artig, hon
var uppriktigt fascinerad, hennes ögon hängde
vid tant Gretas läppar. Hon satt framåtlutad
på stolen, med armbågarna på knäna och hakan
i händerna och hennes mun rörde sig som
formade den ord, kanske var hon nu ett
hemlighetsfullt och ljudlöst eko av tant Greta. Jonas
började lyssna mera uppmärksamt, men han
fann ingenting i berättelsen, ingenting
betydelsefullt eller skönt, ingenting som han tyckte
kunde angå vare sig Jaqueline eller honom
själv. De satt ute på verandan och det började
skymma, tant Märta hade svept en schal om
sig och farbror Knut hade svårt att hålla sig
vaken, och med ens tyckte Jonas att detta inte
var verkligt, framför allt inte Jaquelines
lyssnande ansikte. Det började snurra i huvudet
på honom, precis på samma sätt som när de
tagit blindtarmen på honom och han fått
narkos, allting avlägsnade sig plötsligt med
snäll-tågsfart från honom, och han fick slå sig själv
bak i nacken och nypa sig i armen för att få
alla dessa ansikten och tant Gretas röst att
återvända. Han kände att det var Jaqueline
som liksom dikterat upplevelsen för honom,
och med en blandning av förtjusning och
skräck tänkte han att hon hade mycket stor
makt över honom.
Senare, när uppläsningen för länge sen var
slut och alla med lättnad återgått till mindre
pretentiösa sysslor, drog hon honom avsides
och sa: Följer du med mig ut i natt? Och när
han förvånad frågade vad hon menade
berättade hon att hon brukade ta sig ut genom
klosettfönstret ibland om natten och ströva
omkring. Du får följa med därför att du inte är
något hinder för mig, viskade hon, därför att
du låter mig vara som jag är. Är det aldrig
någon som har märkt något, frågade han.
Nejdå, svarade hon, de tror inte nån går ut
bara för att de låser dörren. Men vad brukar
du göra, frågade han. Ströva omkring som jag
sa, förklarade hon, och med ens visste han på
något underligt sätt att hon ljög, hon hade
aldrig smitit ut om natten förr. Men han sa
ingenting, han kände att det skulle vara att
svika ett förtroende att säga henne att det inte
var sant. Hur dags och var, viskade han och
kände spänningen stiga inom sig, och så
bestämde de klockan halv ett vid sista trädet i
allén. I samma ögonblick tyckte han tiden
stannade, när han gick in till de andra fann han
dem sitta stilla, som hade all rörelse med en
gång portförbjudits i världen. Så upptäckte han
att farbror Knut satt bredvid honom och talade
till honom, frågade honom om han visste
varför Berit var så exalterad i kväll, om det var
något särskilt som hade hänt eller skulle hända.
Han svarade nej, han visste ingenting, sa han,
han hade ingenting märkt. Ni håller ihop mot
mig, sa farbror Knut och log, och då kände
han sig skyldig, det var en plåga som han ville
slippa, men han visste att nu kunde han inte
komma undan, han var indragen i något som
medförde skuld åt ett håll eller ett annat, det
fanns ingen lösning på det. Varför tar jag det
så högtidligt, tänkte han, det här är ju
ingenting märkvärdigt, ingenting farligt, men han
11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
