Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Erland Josephson: Förberedelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERLAND JOSEPHSON
visste att det inte var sant, det fanns en fara
nånstans alldeles i närheten.
När han lagt sig måste han fortfarande säga
sig att allt var som det skulle, ingenting var
fel eller kunde bli fel, och när han hoppade
ut genom klosettfönstret tjatade han inom sig:
det är för hennes skull, jag skall skydda henne,
hon behöver mig. Och ännu allén nerför när
han redan skymtade hennes farligt ljusa
klänning: jag har ingenting att ängslas över, är
hon ömtålig så är jag stark. Och när han var
nästan framme hos henne, och nu sprang han:
det är roligt, det är underbart, det är bara vi
två.
Hon stod med ryggen lutad mot trädet och
huvudet bakåtböjt, hennes ansikte lyste
sällsamt vitt i natten. Hon låtsades inte märka
honom fast han visste att hon sett honom för
länge sen och hört hans steg mot gruset. Du,
sa hon när han rörde vid hennes hand, hon
såg förvånat på honom och återigen var han
osäker på vad hon egentligen menade. Jag står
här och drömmer, sa hon, jag står här och
lyssnar till natten. Jag får inte säga att hon
gör sig till, tänkte han, jag måste hela tiden
komma ihåg att jag inte får säga det, och så
stod han där tyst och bara såg på henne. Kom,
sa hon sen och tog hans hand, och medan de
gick talade hon om att jorden längtade efter
regn, marken, floderna och allt som växte. Det
regnade ju i förrgår, sa han och kände sig
alldeles hjälplös, men då sa hon åt honom att
vara tyst, hörde han inte hur jorden ville ha
regn?
Jag är med henne, tänkte han, jag följer
med henne överallt och vart hon går. Och han
började njuta av sommarnatten, den svala
luften och det svala mörkret och hennes en smula
gälla röst intill honom. Han hörde liksom inte
längre på vad hon sa, han lyssnade till rösten
men inte till orden, på så sätt behövde han
inte hålla inne några invändningar. Kanske,
tänkte han, kanske måste hon tala sig till det
som jag redan känner, och när han tänkte så
la han beskyddande sin arm om hennes smala
axlar, han var med ens den överlägsne, den
som följde med för att vara till hands, den
som visste mer och tyst väntade sin betydelse.
Vi skall gå till lagårn, sa hon, jag vill gå
dit nu och du skall inte fråga varför. Skall vi
se när korna sover, frågade han. Nej, sa hon,
vi skall upp på skullen och känna djuren andas
under oss och du fick inte fråga varför. Hon
skrattade plötsligt åt honom och rufsade till
honom i håret. Du tycker allt att jag är konstig
jag, sa hon. Nej, svarade han, det tycker jag
inte. Jo, sa hon, det tycker du och det gör
ingenting. Jag tycker om att du tycker jag är
konstig. Då stannade han på vägen och tog tag
i hennes armar. Vi går hem nu, sa han
allvarligt och nästan vädjande, vi har varit ute
tillräckligt nu, det har varit kul men nu är det
nog. Nej, sa hon och slet sig loss, gå hem du
om du är rädd, jag skall gå till lagårn.
Jaque-line, försökte han men nu började hon gråta,
jag vill dit, grät hon, och jag vill att du skall
följa med, jag vill inte ensam. Han svarade
ingenting, han tog hennes hand och gick med,
det är snart ljust, tänkte han, hon är ett barn.
När de kom fram till lagårn började hon smyga,
varför smyger du, frågade han. Tyst, sa hon,
du skall gå mycket tyst. En stege ledde upp till
höskullen, du får gå först, viskade hon, annars
ser du mina byxor. Han ville skoja om det men
kunde inte, han hade en tyngande känsla av
allvar, och när han kom upp i mörkret och
hödoften tyckte han det var som om hela
världen pressat sig samman om hans hjärta. Hon
tog hans hand och drog honom ner i höt, du
skall ligga här bredvid mig, sa hon. Då böjde
han sig över henne för att kyssa hennes öga
och känna någon trygghet, men hon sköt bort
honom. Nej, viskade hon, inte så, du skall ligga
här bredvid mig och hålla min hand och lyssna
på mig och vi skall känna djuren andas
under oss.
De låg tysta en lång stund, han hörde hennes
och sin egen andhämtning och då och då rasslet
från någon kätting där nere i lagårn, det var
något av kreaturen som rörde sig, annars var
allt stilla. Så här tyst är världen medan man
sover, tänkte han, hela universum håller sig
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
