Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖMS FATA MORGANA
hjälpa till att en och annan ser en skymt av denna
osynliga värld, då skall jag vara nöjd att inte ha
blivit en gråtare, om aldrig så berömd.”
Möjligen klingar över dessa sidor en ton av
H. C. Andersen och den store dansken hörde
också till Ludvig Nordströms käraste diktare
i yngre år. Men det råder ändå bara en
melodisk släktskap mellan dessa två. Världssynen,
livsuppfattningen i ”Det osynliga leendet” och
vad sedan följde tillhör med skaparrätt den
svenska författaren och har fötts ur hans
grubbel.
I ett brev så sent som 1933 till vännen
lektor Giovanni Lindeberg skriver LN om sin
utveckling och förklarar hur han innerst alltid
följt en enda linje: -— ”Om jag, som jag
hoppas, kan resa upp i april till Svall [Sundsvall],
skall jag medtaga en dagbok från 1907, där
allt detta förberedes.” {Samlaren 1948).
Den första publicerade romanen,
”Lands-orts-Bohéme”, (1911), blev inte den odelade
framgång författaren onekligen hoppats på.
Den hade föregåtts av aldrig utgivna
”Ufkol-legiet” som han i fyra år arbetat med och
slutligen givit upp. Ett ännu tidigare försök kan
inte uteslutas. Manuskriptet till ”Ufkollegiet”
hade författaren vid tiden för sitt giftermål
(oktober 1909) förlorat. Delar av det har
dock senare uppspårats av den unga forskaren
fil. mag Gunnar Qvarnström, som småningom
torde komma att redovisa sina fynd.
Givetvis prisades ”Landsorts-Bohéme” på
sina håll då den framträdde, men det skedde
vilseledande: romanen uppfattades som rent
skoj, som ett upptåg, ett utslag av enbart
kuriöst skämtlynne. Några kallade denna
dråpliga fresk plump, ja rå. Man fann den
också osedlig. Till och med förlaget hade på
punkten frispråkighet haft sina
betänkligheter — det var andra tider då än nu —
men låtit den passera. En av LN:s vänner,
som förträffligt kände till romanens miljö,
anmärkte med harm på professor Bööks
godtyckliga sätt att i en recension utdöma bokens
atmosfär såsom oriktig eller osannolik och
intygade tvärtom att den var en trogen
åter
spegling av verkligheten, om än visserligen
framförd i fantasiens utklädsel och kryddad
av drastisk lust. Framför allt var den höjd
över blotta skämtet genom satirens innersta
allvar och den läxa satiren ger. Romanens
motto efter Voltaire: ”Les poiriers ne peuvent
jamais porter des ananas”, borde kunnat tjäna
som fingervisning. Men kanske var dess lynne,
kanske dess provinsialism alltför främmande
för den självsäkra, med diktaren jämnåriga
skåningen.
På sina håll betecknades
”Landsorts-Bohéme” också som en skandalframgång.
Men i Ludvig Nordströms art saknades
fullständigt lust att ”épater le bourgeois”. Han
var inte okynnig. Hans skämt var ett
instrument, hans satir ett medel. Han åsyftade
allvar. Hans ”leende” markerade närmast ett
slags heroism gentemot livets av honom
uppfattade tragik eller emellanåt groteska
förvirring.
”Landsorts-Bohéme” såldes inte illa: så till
vida blev den en uppmuntran. Men den nästan
totala bristen på insikt om författarens art
och intentioner fick till följd att åtminstone
tills vidare väcka hans avsmak för novellen. En
planerad samling under titeln ”Bönder”
inhi-berades. Han hade för mycket fått svälja att
han ju var novellist, en förnyare för all del,
men som borde hålla sig på sin plats som
författare i det lilla formatet. Ingenting kunde
vara honom mera motbjudande än just små
format! Och han ville häller inte låsas in i
fack. Det var inte han som skulle lyda
allmänhetens, alias kritikens vinkar. Han ville
och trodde sig om att ge, om inte åt
kritikerna, som han misstrodde, åtminstone åt
läsarna en ny litteratursyn.
Om Marcel Proust, diktare av de stora
formaten, har man fått veta (André Maurois i
hans Proustbiografi, 1949), att dennes
berättarstil ingalunda var spontan utan frukt av
otaliga omskrivningar. Han kasserade och
justerade utan pardon tills han mödosamt nått
en för honom själv godtagbar form.
Slutligen installerade han sig bokstavligen som en
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
