Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
räckligt genomskinliga bok för trettioåtta år
sedan kunnat förklaras — obegriplig! Sant är att
den låter socialistiska tankegångar yppas och
■detta var inte nådigt anno 1912, det var
myc-ket ”ofint” som LN:s engelskfödda mor
uttryckte det. Särskilt illa utföll väl att låta
Carl XII, uppstigen i den osynliga världen
och där äntligen mognad till förnuft, förklaras
komma att leda vårt lands framtida öden i
egenskap av socialdemokrat.
Bokens resonör, den förtjusande professor
J. G. Wohlgemuth hade till förebild den helt
visst mycket originella rektor Artur
Bendix-son, en bror till professor Ivar B. I vänners
lag hade författaren tillbringat jag tror endast
en enda kväll med den blivande professor
Wohlgemuth, båda herrarna under ett par tre
timmar helt döva och blinda för omgivningen,
och denna kontakt blev för LN utomordentligt
stimulerande och kanske betydelsefull.
Det är Wohlgemuth som i boken får
utveckla idéerna om vårt fosterlands väg förbi
den nyutkläckta nationalismen, ”införd av
överklassen 1905”, fram till förstående av ett
Sverige, inte mer blott nation men upphöjt
till rangen av stat, och det är han som får
uttala profetian, att när den dag kommer
att vårt land försvunnit ur samtidshistorien,
ska det åt sig ha erövrat ett evigt liv såsom
företrädare för rättvisan, därmed kommet i
paritet med det antika Grekland, det antika
Rom, båda utplånade och döda men för
eftervärlden levande, Grekland såsom inkarnerande
skönhetens begrepp. Rom såsom ledstjärna för
idén om lag och rätt, le droit.
Så långt jag förstår, skapades
”Ankar-sparre” ut ur författarens besvikelse och trots,
plus lite drift med belackarna, det måste han
unna sig, samt ett visst för Ludvig Nordström
inte främmande quand-méme-lynne; men
framför allt och inte minst ur hans intensiva
sökande efter förenkling och tydlighet. Det
var exempelvis helt onödigt att beskriva
möblemanget i det rum där ett drama
upprullas, eller dramats hjältinnas skodon, eller
att påpeka att herr A. sitter på en stol då en
måltid serveras. Sådant kan läsaren alltid
tänka sig. Nu var han på väg såväl från den
förbrukade realismen i ”Fiskare” som också
från den romantiserande realismen i
”Lands-orts-Bohéme”. ”Ankarsparre” betraktade han
sedermera alltid som ett betydelsefullt verk för
hans utveckling, en milstolpe, trots han visst
inte fann boken fulländad.
Han som en kväll — 28 januari 1910 —
på strålande humör, vid Karl Otto Bonniers
gästfria middagsbord lancerade benämningen
tiotalister, vädj ande till övriga gäster, mer eller
mindre hans jämnåriga, att hålla samman och
hjälpas åt att göra om den svenska
vitterheten, hade snart blivit bekant med den
bristande solidariteten hos yrkeskollegerna
liksom också med bristen på generositet inom
det intellektuella Stockholm med dess frusna
och pretentiösa halvstorstadsatmosfär.
Inkorporeringen i ett bra kamratgäng hade
föresvävat landsortssonen, sådant han själv
prövat det i gymnasium hemma i Härnösand,
där han bland nära kamrater delat fritid med
ynglingar av en Rickard Sandlers, en Manfred
Björkquists kvalitet; eller åtminstone en
gruppering till inbördes utbyte och vänskap efter
mönster av de redan klassiska 90-talisterna.
Men han hade fått lära att han stod solo om
ambitionen ■—■ redan oförsiktigt deklarerad —
att tillföra litteraturen radikalt nya aspekter
och han upphörde att räkna med annan
vänskap än hustruns. Alltifrån 1912 kan sägas
att han kände sig stå i kamp, om inte för
stora framgångar, så åtminstone för att få
sina intentioner allvarligt granskade av sin
samtid.
Långt senare har E. Hj. Linder påpekat
Ludvig Nordströms betydelse för den unga
Hjalmar Bergman. Senare har Johannes
Ed-felt också gått in på frågan. Själv var LN
fullt medveten om att han observerades och
han kunde ibland fälla något gyckelord, då
exempelvis Bergmans renommée steg, medan
han, inspiratören, förblev obeaktad. Gycklet
dolde kännedom om orätt, men också tappert
försvar gentemot bitterhet.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
