Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖMS FATA MORGANA
Ludvig Nordström (studenten t. h.) i sin egen första miljö vid Ulvösund
De båda herrarna Bergman och Nordström
träffades aldrig, trots att fru Greta Bonnier
(bokförläggare Tor B:s första hustru) gjorde
ansträngningar att sammanföra dem. Till
bjudningarna tackade Bergman ja -—• men
uteblev. Då de båda en gång råkade vistas
samtidigt i Venedig, stötte de emellertid på
varandra i en trång gränd, stannade av bara
farten, skakade hand och var överens om hur
trevligt det vore att träffas lite mer. Men
Bergman lämnade Venedig dagen därpå. Episoden
lämnade LN likgiltig, men han medgav att
han inte skulle haft något emot att ”känna
den fan på pulsen”.
Att Erik Fahlmans (Sigurd Dahlbäcks)
roman ”Firman Åbergsson”, 1914, som fick
en kort, något konstgjord framgång, knappast
skulle blivit till alls utan impulser från LN,
är tämligen uppenbart. Andra tecken kan väl
uppspåras. En dag, många år senare, hände
att Gustaf Hellström, som har fullt nog att
själv bjuda på, vid ett sammanträffande med
LN gemytligt, med glas i handen tackade för
den stimulans till eget arbete han sade sig ha
fått. Troligen syftade han väl på ”Snörmakare
Lekholm får en idé”, 1927. Blotta titeln osar
ju Nordström. Impulser av andra får vi väl
alla, mer eller mindre tillfälligt, men få
erkänner det utan vidare.
Av LN:s jämnåriga i Stockholm var John
Landquist den enda, vars vänskap och
stundom stöd förblev hållbara genom LN :s hela
levnadslopp.
”Ankarsparre” låg hösten 1912 bakom LN,
men inte därmed känslan att ha vunnit ett
slag. Nyårsdagen 1913 skrev jag i dagboken:
”L planerar den stora Tomas Lack-romanen,
alias ’Öbacka’, alias ’Ett gammalt
Öbacka-hem’.” Snart därefter: ”Ny titel,
’Bondeakademin i Öbacka’ — återför till ’Ufkollegiet’.”
Efter en tid av djupt missmod reste LN i
slutet av februari 1913 upp till Ångermanland,
en inspirationskälla han litade på. Luft och
strålande sol, hela miljön stimulerade och
konvalescensens (efter influensa) alltför lätt
bedrägliga eufori gav omedelbart resultat.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
