Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
Daterat från Tjäll, Multrå, 4 mars, skriver
han hem:
”Ack, min hjärna sväller och sväller och nu
kommer det! Tomas Lack och Öbacka äro slungade!
En barndom, en ungdom, en mandom, en
äktenskaps-historia blir det alltjämt, men inte socialt,
provinsiellt, eller ens svenskt. Utan bara människohjärtat.
Mitt innersta galna gyckel med Gud och människor
är löst! Vad boken ska heta? Vet inte, rör mig inte.
Men vad boken ska rymma, det vet jag” –––”Så
djupt ner i mig själv har jag inte kommit förr. Jag
ska kanske nu först göra det nya, du drömt om, som
är jag. Vackert, vansinnigt, saga. På jorden.”
I brev av 8 mars som börjar med en
kärleksförklaring till hustru, hem och familj,
fortsätter han i samma ton som föregående
brev:
”–––Och vet du vad! Min bok formar sig! Jag
har på dessa få dagar hunnit lika långt som med
Tomas Lack, ty bara jag tänker på boken myllrar
det av underbara, i ett eteriskt överjordiskt ljus
skälvande ansikten.––Detta är att leva, detta är
dikta, detta är verkligen våga ta steget fullt ut,
släppa jorden.”
Och 10 mars:
”Den figur som jag i min hjärna utformar är––-
så ny, så stor, att den skall, till och med om jag
inte lyckas, göra mig till en Bellmans, en Rabelais
yngre broder. Allt det liv, som vi se omkring oss,
skall speglas i honom och samtidigt skall han bli
enkel som folkdikten — ty det är folkdikten (men
inte bonde-historier, inte!) — som i honom lever
upp, han blir kubist-tavla liksom Lhotes, enkel och
universell.”
En tavla av André Lhote, en av de första
kubister som visades i Sverige, om jag inte
misstar mig, hade på LN i Thielska galleriet
gjort ett utomordentligt intryck. Som bekant
tecknade och målade LN själv, en förströelse,
en avspänning som han med åren allt mer tog
upp och strävade att fullända.
Men ännu var fantasiens uppsving från
ferien i Ångermanlad inte bärkraftigt nog.
I april antecknade jag att L gjort ”ny början
till Ufkollegiet”, i maj hette det att boken
var färdigdisponerad och två dagar senare
står ”ny början, den tredje”. Slutligen 12
juni: ”Ufkollegiet slungat.”
De efter varandra följande olika starterna
till samma bok kunde bli påfrästande för
lyssnaren. Meningen var att jag skulle yttra
mig med full uppriktighet. Ibland blev viss
detalj föremål för diskussion. LN hade hört
att Jonas Lie brukade läsa upp sina
manuskript för sin hustru och att makarna då ofta
kom i gräl. En gång hade det gällt ett
kyrktorn som fru Lie ville ha bort och efter
mycket motstånd också fått bort. Kom vi i samma
predikament, kunde det också sluta med att
LN medgav: — ”Du har rätt, det var ett
kyrktorn.” Men andra gånger hette det: —
”Jaså, ska även du övergå till mina fiender.”
Värre var om det inte gällde detaljer, utan
då hela starten visade sig vara fel,
oinspirerad, icke-levande. Jag kände LN:s stil när han
var i form så väl, att jag knappast kunde
bedra mig. Men hur skulle jag våga säga det
utan att dödligt såra?
Då hela våren gått under förtvivlade
starter till ett Ufkollegiet redivivus, slog LN
definitivt bort detta gamla uppslag och grep för
året fatt i ett mera tillfälligt tema, romanen
”Jobbarfamiljen Gobsman”. Men det var inte
”dylika skämt” han ville skriva och romanens
ringa framgång tog han lättare än den av
honom med öm glädje koncipierade
”Ankarsparres” misslyckande. Nu hade han också
funnit ett länge sökt namn åt sin framtida
huvudperson. Ett uppslag, ”Per Titen”,
kasserades och ”Petter Svensk” slogs fast. Med
detta nya namn ansåg han sig få det
nödvändiga objektiverande avståndet från artist
till verk. Under samlingstiteln ”Petter Svensks
Historia” utkom med tiden, dock betydligt
senare, några volymer, skrivna, vågar jag
tro, i huvudsak därför att det äntligen måste
ske, men utan mycket av den frejdiga
inspiration som givit must och färg åt
1910-tals-verken. För den framtida Ludvig
Nordström-forskningen kommer dock P. S.-böckerna
säkerligen att ha stort intresse.
Innan jag går vidare i tiden, bör nämnas.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
