Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖMS FATA MORGANA
en komedi som, alternerande med
romanfunderingarna, då och då togs upp och som har
sin betydelse.
Komedin hade ingen titel alls, den gick oss
emellan under rubriken ”gubbens sfär”. Dess
idé var nog så ny för epoken och bröt
åtminstone med den i Sverige rådande realistiska
teatern. ”Gubben” var nämligen en person
helt utanför den på scenen spelade
handlingens förlopp. Alltifrån ridåns uppgång
fanns han framme vid rampen, fullt synlig
för publiken naturligtvis, medan han
förutsattes vara osynlig och obefintlig för de på
tiljorna agerande. Med reflexioner eller
kritiska invändningar interfolierade han då och
då, helt diskret, replikerna i aktörernas mun,
men först liksom bara för sig själv.
Men så faller det honom in att ingripa.
Han stiger på, eller stiger in, in i scenrummet,
fortfarande osynlig för de där befintliga. Han
rättar till en eller annan replik, småningom
allt fler, så att han faktiskt börjar bringa
hela komedins förlopp på glid. Det sker
fullkomligt naturligt, de spelande accepterar det
utan vidare. Drag för drag, stilla, fint, ändrar
han handlingens karaktär och ter sig slutligen
själv som styckets verkliga huvudperson, den
som håller i trådarna. Förloppet når helt
andra slutsatser än dem publiken tänkt sig
från början, och det sker så lätt som om något
annat aldrig existerat.
Jag kan inte minnas att LN formulerade
det, men det kan knappast undgå en att
”gubben” i förkroppsligad gestalt representerar
ingenting mindre än — det osynliga leendet.
Leendet, inför vilket människornas handlingar
inte mer blir vad de tycktes vara. Med lätt
hand har gubben avslöjat tillgjordheten,
påpekat ouppriktigheten människor emellan,
givit spelet ett nytt värde genom att lyfta det
till en högre sfär. Då publiken lämnar teatern
har den fått en visare, en vidare syn på
mänsklig dårskap och blindhet. Alla har
knutits till gemenskap i en högre, en försonande
helhet.
Totalism, alltså. Eller rent av en lek med
totalismen, ett åskådliggörande av denna i
skämtets form. Ty det hela skulle vara lätt,
luftigt, roande utan att kunna förarga någon.
Så vitt jag vet, skrev LN inte ett ord på
detta stycke. Först måste han ju hitta på något
yttre att bygga ett dramatiskt förlopp på. Men
om den saken kan endast hans vidlyftiga
mångåriga intima dagböcker vittna, den dag
de blir tillgängliga för forskning. Om dem
vet jag ingenting. Det var en oskriven lag att
med dagböckerna skulle jag inte göra
bekantskap. Där var han själv, om man så vill,
”gubben”, okänd, osedd av alla utan
undantag. *
III
Det är skäl att nu komma med några ord
om Ludvig Nordströms ursprungsmilj ö och
bakgrund.
I en självbiografisk artikel i All världens
Berättare, 1949, har Bertil Malmberg,
härnö-sandspojke liksom LN, givit en målande skiss
av den äldre kamraten.
”Han var ung student då, nyss hemkommen till
Härnösand efter något års sejour i Uppsala, apart
och främlingsaktig, ja, ovanligt tjusande, men
betraktad med misstänksamhet av borgerskapet, nästan
bedövande med sin snabba kvicka och forsande
talekonst, ett familj earv, och omgiven av en aura av
rabulism, modernitet och litteratur.”
”Familj earvet” kom från fadern,
bankkamrer Anselm Nordström, och gick senare
syskonen emellan under den skämtsamma
beteckningen ”nordströmska svadan”.
Bankkamrern, son till en hamnkapten i Sundsvall,
därifrån släkten härstammade, var en i
samhället aktad man, omtyckt för sina
sällskapstalanger, sin livlighet och musikalitet,
förmögen och generös, elegant i skick och sätt
i enlighet med tidens och miljöns smak. På
de fotografier jag sett är han dock allvarlig
och verkar närmast bekymmerstyngd. Hans
livlighet eller rastlöshet bringade honom
också stora motgångar. Med tydligen bristande
insikt om vad han var mäktig, gav han sig
in i affärer som slutade med konkurs. Hans
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
