Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
heder var obefläckad men konkursen blev av
betydande dimensioner för småstaden. Äldsta
sonen Ludvig befann sig då i de tidigare
tonåren och detta jordskred gjorde på honom
ett intryck som sannolikt aldrig övervanns
och kom att sätta sin prägel på hela hans
följande utveckling, alstrande otrygghet,
misstänksamhet och vissa
mindrevärdesföreställ-ningar, men också trots, aggressivitet och en
stark lust att skaffa återupprättelse. Detta
sista drag kunde man återfinna hos den något
yngre brodern Hilding, som vid femtio års
ålder, sedan länge ämbetsman och
familjeförsörjare, disputerade på ett ”lediga
stunders” arbete, en mer än 900-sidig
doktorsavhandling och promoverades.
Efter ruinen måste fadern sälja allt han
ägde, varibland en gård på landet och flyttade
tämligen huvudlöst till Stockholm, där han,
enligt LN :s berättelse, tillbringade tiden i sin
säng, gråtande och läsande bibeln. Efter några
månader hade beskyddare i hemstaden dock
ordnat ett levebröd åt honom som kamrer på
ett glasbruk inom landskapet. Familjen
återvände alltså till Härnösand under mycket
ändrade levnadsförhållanden och modern fick
förestå skolhushåll för sönerna.
Modern, Marie Parfitt, var engelska med
irländskt möderne. Släkten Parfitt var en
ingenj örssläkt med inslag av uppfinnare och
med vissa förnäma, mycket avlägsna
släktingar. Man vet vad sådant betyder i
England — eller betydde. LN :s morfar hade
uppfunnit ett morse-system före Morse, eller
samtidigt, eller kanske något för sent, så att han
inte lyckades sälja sitt verk varken till den
engelska eller den franska staten, vilket sänkte
honom i långvarig depression. Den irländska
hustrun lämnade honom, hon bokstavligen lär
ha rymt från hem, man och tre barn, av vilka
det yngsta, Marie, ännu inte fyllt ett år. Hon
for till Amerika och stannade där. I släkten
lär hon inte ha nämnts mer.
Marie Nordström var en mild och tålig
varelse som aldrig lyckades känna sig hemma
i Sverige, trots hon i Härnösand värderades
för sin vänlighet och sin rättvisa mot alla i
en stad fylld av skvaller. Men äktenskapet
med patron Lack blev inte bra. Faderlös vid
skolårens slut, hade hon besvarat en annons,
där man önskade en bildad engelska till
Sverige som guvernant och sällskap åt en
änkemans tre döttrar. Änkemannen var
kamrer Nordström och den 18-åriga miss Parfitt
begav sig barnsligt tappert upp till den fjärran
norden. Hon var vacker och kamrern dröjde
inte länge med att fria. När jag på hennes
äldre dagar lärde känna henne, tycktes hon
ofta vara på flykt bort i drömmerier. Vad
drömde hon om? Sönerna påstod att det var
om stora engelska parker, med andra ord, hem
till skönhetssyner som dröjt kvar i minnet och
som genom många år närt en längtan,
omöjlig att mätta i den norrländska staden, som
mörka vintern lång genom Bottenhavets
isbildning låg avstängd från vida världen. Sedan
hon blivit änka, drev henne den länge kuvade
spleenen att gång på gång byta vistelseort,
överallt lika hemsjuk.
Över barnen hade hon ingen auktoritet. De
växte upp i ett disharmoniskt hem och visade
stark självrådighet. De äldre sönerna trotsade
modern öppet och troligen även den
sorg-brutna fadern, när han visade sig.
LN har berättat en episod som belyser hans
egen attityd gentemot livet i åldern upp mot
de tjugo. I Uppsala hade han tagit sikte på
fil. kand., läste franska och gick på professor
Schiicks föreläsningar. Han hade det fattigt,
studerade på ett motvilligt medgivet lån och
fann Uppsala horribelt. Så möter han en dag
på gatan professor Schuck, som häj dar honom
och går vidare med honom, gör frågor och
ger goda råd. Så och så bör kandidaten göra,
nog kommer framtiden att ordna sig. Han är
gemytlig och vänlig, låter något liknande möj
-lighet till lite beskydd skymta och uppmanar
kandidaten att bara sköta sig bra.
Med ens ser ynglingen framför sig en
framtid i ledband, med plikt att ”sköta sig”, med
direktiv och välvilja som man inte begär, med
sikte på karriär. Karriär, han! Tack. Hans
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
