Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
råd på ett eller annat vis. Men en flerårig
inspärrning intill ett skrivbord kunde inte tänkas,
inte ens om utsikten till berömmelse varit
säkrad. Han var inte personligt fåfäng eller
ärelysten. Vid den tidpunkt då Sigfrid Siwertz
valdes in i Svenska Akademin, början av
30-talet, hade andra ungefär jämnåriga
kandidaters namn ventilerats i intresserade kretsar
eller i pressen. John Landquist exempelvis
kom på tal och desslikes Ludvig Nordström.
Det sista är inte utan intresse, ty motvind till
trots behöll han alltid en trofast liten
kärntrupp — eller förtrupp — anhängare. Men
han var fullt klar med att han skulle avböjt
ett inval, om det, mot all förmodan, kommit.
Ty det skulle medfört intrång på hans
självständighet. Uteslutet.
Men dessa OM, om han varit si eller så,
om han funnit sig i det eller detta, förutsätter
helt enkelt att han skulle varit en helt annan
människa, fri från bördan av ett påbrå med
såväl förtrollande lätthet och tusen virvlande
fynd som även förlamande olust, stundom
stigande till ångest, alltihop oförnuftigt blandat.
Han var otålig. Han var målmedveten, men
inte ihärdig. I hans viljeliv fanns ett minus.
När han dog vid nyss fyllda sextio år,
lämnade han dock efter sig uppåt lika många, alltså
sextiotalet tryckalster, förutom allt som ännu
inte hopsamlats till volymer. Den som i många
år följt honom på nära håll frågar sig hur detta
verkligen gått till, och det finns bara ett svar:
han var framför allt annat en obarmhärtig
arbetsgivare åt sig själv.
IV
På nyår 1914 inbjöds LN att hålla festtalet
på Runebergsdagen i Borgå och accepterade.
Men han var trött när han reste över till
Finland kom sjuk därifrån och måste ligga rätt
länge. Konvalescensen blev också långvarig.
Fram i juni flyttade vi upp till Dalarna,
Tibble by i Leksand, där vi påtingat oss en
stuga. Vårt eget hem i Djursholm hade vi hyrt
ut med tanke på att från hösten tillbringa ett år
utrikes. Ännu orkade LN knappast arbeta. Det
hade varit en grundlig uttröttningskris. En
liten novell för Idun tog det honom en månad
att fullborda. Halva dagar låg han i gräset
och iakttog myrors eller andra insekters
rörelser på marken. Han skaffade kanot, badade i
älven och kanotade. Sommaren var varm med
täta åskväder som han mådde illa av. Han
läste knappast, jag kan bara minnas ett par
populärvetenskapliga skrifter av Bengt
Lid-forss. Först långt in i juli började han tala
om sitt arbete igen, om romanen
Kunga-Sverige, eller Idyller från Kunga-Sverige, som
med tiden blev ”Idyller från kungariket
Öbacka”, 1916.
Den 1 augusti står i min lakoniskt hållna
dagbok att vi ”dessa dagar intensivt lever
med i tidningarna. Världskrig eller inte?”
Och den 2 augusti kom svaret: krigsutbrottet.
Leksands kyrkklockor ringde dystert dånande
in mobilisering, himlen hängde tungt och
gråviolett över byarna, händelsebebådande
mer än någon ännu förstod. Jag minns en
äldre sommargästfröken som liksom driven
av orosvindarna plötsligt kom in till oss, som
hon knappast kände, för att klaga sin ängslan
att inte hinna fort nog till Stockholm och
rädda sina ”små besparingar”. Vi som
ingenting hopsparat, tog tills vidare in i ett par
vindsrum på Gästgivargården och beredde oss
att avvakta vad komma kunde under fortsatt
arbete. Den 9 augusti har min dagbok
uppvisat en besynnerligt fredlig, udda liten notis
om att LN sysslat med ”Gubbens sfär”.
Kriget och dess öppnade vyer över ett
drama av världsmått kom emellertid i sin
omedelbart gripande form att hos LN väcka
ökat begär efter vidsträckta format. Den 1
september står det att L planlägger en bok
med titel ”1914”, en tidsbetraktelse, som dock
inte fullföljdes. Men ett par år senare,
sensommaren 1917, erbjöds han tillfälle att resa
över till England i och för aktuella reportage,
bland annat vid fronten, samt samlande av
material för kommande arbeten.
Mot all förmodan blev han sedan kvar i
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
