Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖMS FATA MORGANA
England, inte bara såsom tänkts några veckor,
men ända till i juni 1918. Därpå återvände
han dit tidigt på hösten samma år för att inte
komma tillbaka hem förrän mot jul. Han
hade då fullständigt nya, konkreta
framtids-förespeglingar i blickfältet.
Medan tyskaktivismen rasade i Sverige,
hade en grupp inflytelserika svenska
affärsmän i London börjat sträva efter försök att
kanalisera strömningen hemma åt
anglosaxiskt håll, så mycket hällre som de breda
svenska folklagren veterligen ingalunda delade
den entusiasm för käjsardömet som
manifesterades på vissa håll. LN:s
observatörverksamhet i London hade tack vare
utomordentliga introduktioner till den brittiska
propagandaapparaten fört honom i förbindelse med
en del nyckelpersoner där. Härigenom tycktes
han kunna bli till nytta för nämnda svenska
grupp och snart var han hemmastadd bland
dess medlemmar.
Tanken hade väckts — möjligen var det
han själv som först väckte den — att som
vapen förvärva en tidning i Stockholm, ett
organ för de tendenser som i kretsen ansågs
vara inte bara förmånliga, men nödvändiga
för vårt lands vidareutveckling.
Det är inte nödvändigt att här gå in på
detaljer i den planering eller de
överläggningar i vilka LN tog aktiv del. Såväl den
dåvarande skröpliga Aftontidningen med
miserabel tryckpress som även
Stockholms-Tidningen, vilken hettes genomgå en intern
kris, kom på tal som inköpsobjekt och
undersökningar gjordes. Krigscensuren hindrade
brevväxling om sådant som måste behandlas
diskret och jag fick endast obetydligt del av
den långdragna historien kring den nya eller
pånyttfödda tidning, till vilken bästa tänkbara
redaktionspersonal skulle engageras. LN i
varje fall betraktade projektet som säkert och
aktionskommittén i London tycktes på allvar
ha förespeglat honom en post i centrum och
en inkomst om 15,000 kr. årligen. Det var
mera pängar då än nu. Hur pass LN :s
verk
samma fantasi medverkat till eventuell
förstoring av det hela kan jag inte bedöma.
Ännu efter jul 1918 och nyår 1919 var
emellertid ingenting med bestämdhet avgjort.
LN och mig emellan talades om
nödvändigheten att kanske flytta till Stockholm för hans
kommande verksamhets skull. Genom bl. a. en
yngre bror med intressen i handel med järn
hade LN, utrustad med den under krigstid
dyrbara förmånen att befinna sig på ort och
ställe, lyckats — helt frånsett
tidningspla-nerna — medverka till ett par goda
transaktioner och han hade vid hemkomsten till jul
ganska gott om pängar. Men strax efter
helgerna vidtog för honom en period av ideliga
resor in till Stockholm för sammanträden och
åter sammanträden. Han kom hem trött och
hade börjat misströsta om det hela.
Tyskland var besegrat, den svenska
tyskorienteringen behövde inte längre motverkas.
Vår tillvaro i Djursholm förflöt dag efter
dag liksom i ett väntrum, ett provisorium.
Äntligen yppade dagboken någonting positivt:
”Dåliga nyheter” står det, och så kommer
helt tvärt, kort därpå, 7 juni: ”Alla andra
planer än romanskrivning skrinläggs. Slut
med allt som upptagit senaste par år.”
Kort och gott.
Den 16 juni: ”L lunch i stan med X.,
varvid tidningsaffärens misslyckande helt
genomgås. Amen.”
Det är mycket möjligt att LN i sin egen
intima dagbok i detalj antecknat och klarlagt
förlopp och sammanhang, förutsättningarna
för framgång och skälen till misslyckande.
Jag vet inte. För egen del kände jag lättnad
och tog också med lätthet budskapet samma
vår, att den sista fasen av järnaffären eller
vad det så småningom blivit för affärer, också
visat sig sumpad.
Utflykten i en drömvärld av ansenliga
proportioner var för LN förbi och vardagen
vände tillbaka. Oförberedd hade han inte
varit och visade ingen bitterhet. Möjligen
kände han att de olika personer, som han
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
