Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG NORDSTRÖMS FATA MORGANA
sällskap de stora slakt- och
vinmarknadsplatserna, "gamla gator, historia, framför allt —
liv.”
”S. var gripen och anade ett tag dunkelt att här
låg en värld han aldrig tänkt på. — Måla det!
sade jag. Men vet du vad? De frukta stora uppgifter!
Där ligger tidens hela konstnärliga problem.”
Uttalandet är typiskt. LN var genomträngd
av behov, av längtan till stora, eller säg en
stor uppgift, men om den inställningen kände
han sig vara ensam. Med rätta. Granska vad
hans egen generation gjort: stort är det ju
inte. Med vem skulle han tala? Givetvis med
hustrun, som åtminstone begrep vad han
menade, som åtminstone kunde hänföras av hans
muntliga vältalighet, då ett ämne eldade
honom. Men ute i det sällskapsliv som bjöds
fann han sällan eko.
Han ansågs dock vara en intressant och
charmerande sällskapsmänniska, när han väl,
i allmänhet ogärna, deltog i en eller annan
tillställning. Han kunde då bli uppryckt och
berätta något, eller kasta in någon av sina
oväntade repliker i konversationen, och han
njöt naturligtvis av den lilla framgången. Men
så gott som undantagslöst pustade han ut, när
vi var hemma igen, eller när han kom hem
efter att ensam ha varit någonstans ”ute”.
— Skönt, skönt! suckade han. Här är
åtminstone ren luft.
Dubbelspelet människor emellan, det
ständiga fikandet efter fördelar, hyckleriet som
han instinktivt for illa av, hela den tomma
mekaniseringen av sällskapslivet både
förvirrade honom och väckte hans avsky, och detta
tilltog med åren. Han var verkligen en i
djupaste mening isolerad företeelse i det
mänskliga vimlet. Det förklarar mycket. Och det
var tydligen ett konstitutivt drag: han talade
om att han hatat bjudningar redan som barn,
ty alltid kom de stora och skulle prata med
honom och vad han än svarade, om än aldrig
så artigt, skrattade de. Han kunde aldrig
begripa det.
Ur ett brev från juni 1923, medan han
gästar vännen John Ekman på Wäja:
”Människans grundväsen är beständighet. Man
slutar snart att trivas på alla andra ställen än
hemma, därför att hemmet är symbolen för det
beständiga, för tryggheten” (kurs, av utgivaren).
”Vad denna semestermånad gett mig? Under
vintern har jag sysslat, parallelt med arbetet, med ett
stort problem, totalismens etik, baserad på det sociala
jaget eller själv-förintelsen. Förr i världen hade jag
en bestämd dager över världen, som efter 1914
[resan till Finland och sjukdomen efteråt] försvann.
Denna månad har jag, efter mycken fast stillsam
kamp hela vintern, börjat se en ny dager stråla till
då och då inom mig, som håller på att arbeta sig
fram därinne i de hemlighetsfulla verkstäderna. Du
behöver inte allt det där, du har i släkten så mycket
inre disciplin. Men jag behöver det.”––-”Man
måste ha klart för sig vad man vill vilja.”
”Du förstår att jag–––är nöjd och harmonisk.
Och det har nog hjälpt mig att ha fått leva med denna
stora, mig så intima natur omkring mig. Jag har ur
den fått en ton ur Guds stämgaffel och kan nu hålla
tonen en tid framåt.”
På hösten 1924 reste LN upp till Härnösand
för att gå igenom arkiv och råka personer
han kunde få vissa upplysningar av. Han
började med att skaffa sig rum på stan för att
slippa hotell, men fann att av hans gamla
Härnösand knappast fanns ett spår kvar. Vid
besök på Drätselkammaren drog han jämte
kammarens ordförande och sekreterare upp
riktlinjerna för sina påtänkta studier och var
belåten med överläggningen.
”Hela arbetet nu är för mig bara bygge till P. S.
[Petter Svensk]. Inte mindre betyder min känsla av
absolut frigjordhet vis-å-vis Hnd [Härnösand]. Här är
artistiskt underbart, men därmed slut. Min navelsträng
är sliten. Öbacka hör till det förgångna. Jag genomgår
en dödsprocess här, en av mina otaliga. Jag önskar jag
kunde beskriva hur en alldeles ny konstnärlig värld
stiger upp som ur havet inom mig.” — ”Ett
nedstigande till jorden och människorna” (kurs, av
utgivaren).
Ty denna ensling upphörde aldrig att allra
innerst önska sig över till alla andras värld,
där dessa alla andra tycktes honom vara så
märkligt hemmastadda. Om det hände att han
fann drag av samma utestängdhet hos hustrun,
kunde han liksom lättad säga ”vi är två gamla
eremiter”.
3 BLM 1951 I
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
