Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Marika Stiernstedt: Ludvig Nordströms Fata Morgana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARIKA STIERNSTEDT
Emellertid insjuknade han efter några dagar
i Härnösand i influensa med varbildning och
komplikationer åt öronen. Han försäkrade att
han hade allt han behövde, läkare, tillsyn o. d.
Men småningom började breven avlägsna sig
från den lugnt sakliga ton som präglat dem
i början av vistelsen i hemstaden.
”Jag börjar begripa att min Stockholmstid går
mot sitt slut och jag måste flytta tillbaka till
hembygden om jag ska kunna fortsätta mitt arbete
och realisera totalismen. Jag hade ingen aning om
den saken, då jag reste hemifrån, men alltsom mina
undersökningar fortskrider, klarnar allt mer orsaken
till den lufttomhet jag i stigande grad känt de
senaste åren och till sist omöjliggjort att forma
levande tidsskildring.” —■ Han jämför denna känsla
med den som ”på sin tid drev Selma till Dalarna,
Albert till Roslagen, Heidenstam till Vettem, Zorn
till Mora, etc.”––-”Jag kan inte sitta och
fantisera i Stockholm om det modärna Sverige, om den
modärna världens liv, när jag här, med papperen på
bordet, ser vad det innebär. Huvudstäderna ha spelat
ut sin roll, och det är en ny vidare rörelse i världen
som jag anat i ’Det okända Sverige’ och nu står
inför. Den ligger innesluten i mina teorier om
totalism och världsstad; och jag är tvungen att ha en
fast utgångspunkt som jag känner —”
”Vi stå alltså inför en allvarlig isituation”–––
”Blir följden att vårt samliv måste upplösas?”
Han förklarar sig beredd på allt, ty han kan
inte bli en ”bokmakare”, han måste fylla sin
uppgift.
”Jag vill någonting med mitt liv. Jag vill inte
skriva ’böcker’, jag vill göra rätt för mig, jag tror att
jag blivit hitsatt för att fylla en uppgift, men jag
finner inte och har aldrig funnit den tron bland
den sortens folk vi träffar i Stockholm. 80-talet
trodde, 90-talet trodde på sitt sätt, men nu tror ingen.
Sven Lidman, som säga vad man vill, alltid varit en
brinnande själ har genomgått just vad jag nu
genomgår.”
Nästa brev:
”Hela mitt liv har varit en personlighetsklyvning,
som gjort mitt inre ovisst och förlamat min vilja.
Jag har undflytt livet. Jag gör det inte längre. Jag
vill äntligen ta itu med det på allvar–– och gripa
ner till verklighetens botten. Inte bara betrakta, utan
uppleva livet i alla dess former. Det har jag aldrig
gjort. Och det gör inte den aktuella litteraturen,
det förklarar kulten för en Dostojevskij, en Jack
London”–––”menas att den som ingenting har att
ge måste åtminstone avguda de oupphinneliga.”–
”1 Världsstaden satte jag som världsprocessens
centrum rädslans övervinnande. Jag har varit rädd i mitt
inre, för allt och alla. Det är detta som är förbi. Jag
är inte längre rädd för något eller någon. Det är
totalismens etik.”
Brevens tonart var inte i och för sig en
nyhet. Olika element inom honom
(sjukdomen, feber), eller utom honom och
oberäkneligt, utlöste lätt ett aldrig länge slumrande
behov att för sig själv reda upp sig själv,
söka efter och skaffa ny, definitivt säker
grund för ankare. Beträffande förklaringen
att han måste leva i Härnösand, svarade jag
att ingenting ju kunde vara naturligare än att
vårt hem i så fall blev dit förlagt. För egen
del kunde jag lika gärna bo var som hälst.
Direkt svarade han inte på detta och
snart blev breven lugnare. Det föreföll som
om han inte tänkt sig att jag lika gärna ville
bo i Härnösand som annanstans. Eller kunde
tanken på att vårt samliv måste upplösas ha
bottnat i önskningar som inte kom fram i
breven? Från sådana kunde inte bortses. Man
hade nu kommit in i december, julmånaden,
jag tog för givet att han bl. a. försenad i
sitt arbete av öronsjukdomen, inte ämnade
komma hem till jul. Men i brev 9. XII. heter
det liksom sj älvfallet:
”Jag börjar nu koppla av härifrån. Har nu
någonting uppåt 70 skisser, skulle jag tro, och 230 sidor
manuskript. Jag kan inte värja mig för det intrycket,
att jag skall kunna ge en rätt överraskande och
absolut ny syn på vad Sverige är.”
Den 18 december var han hemma, kry och
i bästa stämning. Äret därpå, 1925, var han
åter norrut och skriver i maj:
”Fantasin att flytta hit är spårlöst försvunnen.
Kvar är återknutenheten till hembygden som ger
mig glädje, men helt lugnt.”
Han berättar att han håller på med en
novell som lämpligt leder honom in i Petter
Svensk-sfären. En värld motsvarande det
gamla Öbackas har frigjorts, det är inte
längre fråga om filosofiska eller teoretiska
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
