Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAYMOND CHANDLER
MORDETS ENKLA KONST
En detektivroman kan av många skäl sällan
reklameras fram. Den handlar vanligen om
mord och har följaktligen inte något
upplyftande element. Mordet, som är ett hämmande
av individen och därför också av släktet, kan
ha och har faktiskt också åtskilliga sociologiska
aspekter, men mord har förekommit alltför
länge för att ha något nyhetsvärde. Om en
kriminalroman alls är realistisk (vilket den
sällan är), är den skriven på ett så att säga
oengagerat sätt; annars skulle inga andra än
psykopater ha lust att vare sig skriva eller
läsa den. Romaner om mord har också en
sorglig benägenhet att sköta sig och sitt själva,
lösa problemen, besvara frågorna. Det blir
ingenting kvar att diskutera annat än frågan
om boken var tillräckligt bra skriven för att
vara god litteratur, och sådant har den publik
som svarar för halvmillionupplagorna ändå
inget begrepp om. Att bedöma en boks
kvalitet är knepigt nog till och med för dem som
har det till yrke och inte rättar sig alltför
mycket efter förhandsbeställningarnas storlek.
Detektivromanen — det är kanske bäst att
kalla den så, eftersom den engelska termen
fortfarande behärskar marknaden — får lov
att finna sin publik genom en långsam
destille-ringsprocess. Att den verkligen lyckas göra det
och sedan med sådan seghet behåller den är
ett faktum vars orsaker må lämnas åt
tålmodigare intellekt än mitt att studera. Inte
heller ingår det i min tes att hävda att
detektivromanen skulle utgöra en vital och
betydelsefull konstform. Det finns inga vitala och
betydelsefulla konstformer, det finns bara konst,
mycket litet sådan för resten.
Befolkningstillväxten har ingalunda ökat myckenheten, den
har bara ökat färdigheten att framställa och
emballera surrogat.
Men till och med i sin mest konventionella
form är detektivromanen svår att få bra.
Lyckade prov på genren är mycket sällsyntare
än lyckade seriösa romaner. Ganska sekunda
exemplar håller sig längre än snabbsäljande
skönlitteratur, och många som inte ens borde ha
blivit födda vägrar helt enkelt att dö någon
gång. De är hållbara som statyer i offentliga
parker och ungefär lika tråkiga. Detta irriterar
i hög grad folk med så kallad urskillning. De
tycker inte om att djuplodande och märkliga
romaner med ett par år på nacken får stå på
en särskild hylla i biblioteket med etiketten
”Best sellers från i förfjol”, utan att en
människa tittar åt dem, utom någon enstaka
närsynt besökare som lutar sig ner, kastar en blick
och ilar vidare, samtidigt som äldre damer
knuffas framför deckarhyllan för att kapa åt
sig något nummer av samma årgång med titeln
”Mord med tre petunior”, ”Inspektor
Pinch-bottle griper in” eller liknande. De tycker inte
om att ”verkligt betydande böcker” får ligga
och samla damm på billighetsdiskarna medan
”Döden har gula strumpeband” skickas ut i
upplagor på 50—100 000 till stationskioskerna
i landet och uppenbarligen inte kommer dit
bara för att säga adjö.
Sanningen att säga är jag inte förtjust i
förhållandet jag heller. I mindre högtravande
stunder skriver j ag också detektivromaner, och
all denna odödlighet gör konkurrensen en aning
för stor. Inte ens Einstein skulle komma så
värst långt om det kom ut trehundra
avhandlingar om högre fysik vartenda år och
ytterligare flera tusen av ungefär samma typ drev
omkring i god kondition och också blev lästa.
Hemingway säger någonstans att en god
författare endast har de döda att konkurrera med.
En god detektivromanförfattare (det måste ju
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
