Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORDETS ENKLA KONST
finnas några i alla fall) får tävla inte bara med
alla de obegravda döda utan med horderna
av levande också. Och på nästan samma villkor,
ty ett utmärkande drag hos detta slags litteratur
är att de egenskaper som gör att folk läser den
aldrig går ur modet. Hjältens slips må vara
litet omodern, och den präktige, gråhårige
kommissarien må anlända i dogcart i stället
för i en strömlinjeformad bil med tjutande
sirener — vad han tar itu med när han
kommer fram är samma gamla beskäftiga pysslande
med tidtabeller och förkolnade papperslappar
och vem som klev i blomsterrabatten nedanför
fönstret till biblioteket.
Men jag är också intresserad i saken av
mindre lumpna skäl. Jag undrar om
produktionen av detektivromaner i så stor skala, och
av författare som får lågt förstahandshonorar
och knappt har behov av kritikens beröm,
överhuvudtaget vore möjlig om jobbet krävde
någon som helst talang. Sedda från den
synpunkten är kritikens höjda ögonbryn och
förläggarens ruffiga försälj ningsmetoder absolut
riktiga. En genomsnittlig kriminalhistoria är
troligen inte sämre än en genomsnittlig roman,
men den sortens romaner ser man aldrig.
De blir inte utgivna. En genomsnittlig
kriminalhistoria — eller åtminstone en som är aldrig
så litet bättre — blir det. Och den blir inte
bara utgiven utan också såld i små partier
till lånbibliotek, och den blir läst. Det finns
till och med optimister som köper den till fulla
bokhandelspriset två dollars därför att den ser
så fräsch och ny ut och har en bild av ett lik
på omslaget. Och det underliga är att en sådan
medelmåttig, mer än medeltråkig, upp-puffad
representant för en ytterligt overklig och
mekanisk litteraturart endast obetydligt skiljer sig
från dem som kallas mästerverken i genren.
Den rör sig litet långsammare, dialogen är litet
gråare, pappen som figurerna är klippta ur är
en aning tunnare och fusket litet
genomskinligare, men det är samma sorts bok. En god
roman är däremot inte alls samma sorts bok
som en dålig roman. Den handlar om helt andra
saker. Men en god deckare och en dålig deckare
handlar om precis samma saker och på ungefär
samma sätt. Det finns orsaker till det också,
och orsaker till orsakerna, det finns det alltid.
Jag skulle tro att svåraste dilemmat för
detektivromanen av den traditionella, klassiska,
slutlednings- eller logik-och-slutledningstypen
är att den för att alls närma sig fulländningen
kräver en hel rad egenskaper som inte
förekommer inom samma intellekt. Den skickligt
beräknande konstruktören ger oss inte levande
gestalter, spänstig dialog, fart i skildringen och
noggrant iakttagna, skickligt insatta detaljer.
Den stränge logikern har inte mer atmosfär än
ett ritbräde. Den vetenskaplige detektiven har
ett fint, nytt, blänkande laboratorium, men
tyvärr minns jag inte utseendet. En författare
som har en levande, färgrik stil gitter helt
enkelt inte sitta och knåpa med att spräcka ett
ospräckbart alibi. Den som sitter inne med
sällsynta kunskaper, lever i fråga om psykologi
på krinolinernas tid. Den som vet allt man
behöver veta om lergods och egyptiska bonader
vet ingenting alls om polisen. En person som
vet att platina inte smälter för sig själv förrän
vid 1 773,5° men smälter inför blicken ur ett
par blå ögon om det placeras i kontakt med
en blytacka, han vet inte hur människor i
tjugonde seklet bär sig åt när de älskar. Och
den som vet tillräckligt mycket om det eleganta
flanörlivet på Rivieran före kriget för att
förlägga sin historia dit, vet inte att ett par
bar-bitalkapsyler så små att de går att svälja inte
bara inte dödar en människa — hon somnar
inte ens av dem om hon strävar emot.
Alla detektivromanförfattare gör misstag och
ingen kommer någonsin att veta så mycket som
han borde. Conan Doyle begick misstag som
totalt har stjälpt somliga av hans historier,
men han var en pionjär och Sherlock Holmes
är i själva verket huvudsakligast en attityd samt
några dussin oförgätliga repliker. Det är
damerna och herrarna under vad Howard
Hay-craft (i sin bok ”Murder for Pleasure”) kallar
detektivromanens guldålder som verkligen går
mig på nerverna. Denna guldålder är inte
avlägsen. Enligt Haycrafts uppfattning började
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
