Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAYMOND CHANDLER
den efter första världskriget och räckte till
ungefär 1930. Den räcker strängt taget
fortfarande. Två tredjedelar eller tre fjärdedelar
av alla detektivromaner som kommer ut
hyllar fortfarande det recept som denna eras
giganter komponerade, fulländade, finslipade
och sålde till världen som logik- och
slutled-ningsproblem. Detta är stränga ord, men bli
inte orolig. Det är bara ord. Låt oss kasta en
blick på en av detektivlitteraturens prydnader,
ett erkänt mästerverk inom konsten att lura
läsaren utan att lura honom. Verket heter
”Gåtan på Red House”, är skriven av A. A.
Milne och har av Alexander Woollcott (som
var ganska ohämmad i fråga om superlativer)
kallats ”en av alla tiders tre bästa
detektivromaner”. Så stora ord uttalar man inte
lättsinnigt. Boken kom ut 1922 men är absolut
tidlös och kunde lika gärna ha publicerats i
juli 1939 eller, med några lätta förändringar,
i förra veckan. Den gick ut i tretton upplagor
och tycks ha sålts i originalutgåvan i sexton
år. Det händer inte många böcker av något
slag. Det är en behaglig bok, lättläst, roande
å la Punch och skriven med en förvillande
elegans som inte är så lätt åstadkommen som
det ser ut.
Den handlar om hur Mark Ablett uppträder
som sin bror Robert för att föra sina vänner
bakom ljuset. Mark är ägare till Red House,
en typiskt engelsk herrgård med guldregn och
grindstuga, och har en sekreterare som
understöder och biträder honom i skådespeleriet, ty
sekreteraren tänker mörda Mark om hans
rollskapelse övertygar. Ingen på Red House eller
i trakten däromkring har någonsin sett Robert
som har varit femton år i Australien, men
ryktesvis vet man att han är ett misslyckat
subjekt. Man hör talas om ett brev från Robert,
men ingen ser det. I brevet bebådar Robert
sin ankomst till Red House, och Mark antyder
att det inte kommer att bli någon angenäm
tilldragelse. En eftermiddag anländer alltså den
förmodade Robert, förklarar för några tjänare
vem han är och visas in i Marks arbetsrum,
dit Mark (enligt vittnesmål vid coronerförhö-
ret) följer efter. Robert påträffas senare död
på golvet med ett skottsår i ansiktet, och Mark
har naturligtvis försvunnit. Polisen anländer,
misstänker Mark för mordet, för bort corpus
delicti och övergår till undersökningen samt
så småningom till likbesiktningsförhöret.
Milne är medveten om en mycket kinkig
svårighet och gör sitt bästa för att klara den.
Eftersom sekreteraren ska mörda Mark sedan
denne väl har uppenbarat sig som Robert
måste bedrägeriet fortsätta och polisen luras av
det. Eftersom alla på Red House känner Mark
mycket väl måste han förkläda sig, vilket sker
genom att han rakar av sig skägget,
behandlar sina händer så att de blir grova
(vittnesmål: ”hans händer var inte som en fin herres”)
och anlägger grov röst och oborstade manér.
Men det räcker inte. Polisen måste få hand om
liket med den dödes kläder och allt han har i
fickorna. Därför får ingenting därav leda
tankarna till Mark. Milne ligger därför i som en
galärslav för att få oss att tro att Mark har en
så överdriven skådespelarfåfänga att han klär
sig i enlighet med rollen ända ned till strumpor
och underkläder (varifrån sekreteraren har
klippt bort alla fabriksmärken), liksom en
tredje klassens skådespelare som svärtar sig
över hela kroppen för att spela Othello. Om
det går i läsaren (och av försäljningssiffrorna
att döma måste det ha gjort det), inbillar sig
Milne att han är säker. Men hur tunn i
konsistensen historien än är, läggs den fram som
ett logik- och slutledningsproblem. Är den inte
ett sådant, är den ingenting alls. Det finns
ingenting annat som den kan vara. Om situationen
är falsk, kan man inte ens acceptera den som
en underhållningsroman, ty den innehåller
ingenting som en sådan kan handla om. Fyller
problemet inte elementära krav på sanning och
rimlighet är det inget problem, och om logiken
är en illusion kan inga slutsatser dras. Om
Marks skådespeleri framstår som omöjligt så
snart läsaren kommer underfund med vilka
krav det måste uppfylla, då är det hela svindel.
Inte medveten svindel, ty Milne skulle inte ha
skrivit historien om han hade vetat om vad
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
