Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORDETS ENKLA KONST
han hade att tas med. Han har en massa fatala
saker att tas med men tänker inte ens på dem.
Och det gör tydligen inte heller den flyktige
läsaren som vill tycka om historien och därför
låter den gälla för vad den ger sig ut för. Men
ingen kräver att läsaren ska känna till
hithörande fakta, det är författaren som är expert
i ämnet. Följande punkter låtsas författaren
inte om:
1. Coronern håller likbesiktningsförhör över
ett lik som icke behörigen har identifierats.
Särskilt i en storstad kan det ibland förekomma
att en coroner håller likbesiktningsförhör över
ett lik som inte kan identifieras, för den
händelse protokollet från ett sådant förhör kan
ha eller få något värde (för bevisningen av
eldsvåda, olyckshändelse, mord etc.). Något
sådant skäl föreligger inte här, och det finns
ingen som kan identifiera liket. Några vittnen
uppger att mannen sade sig vara Robert Ablett.
Detta är ett rent antagande och har värde
endast om ingenting strider emot det.
Identifiering är en förutsättning för ett
likbesiktningsförhör. Till och med som död har en människa
rätt till sin egen identitet. Coronern har att,
om det på något sätt är möjligt, göra denna
rätt gällande. Att försumma det vore tjänstefel.
2. Eftersom den försvunne och för mord
misstänkte Mark Ablett inte kan försvara sig,
är alla vittnesmål om hans förehavanden före
och efter mordet av vital betydelse (och likaså
frågan huruvida han hade tillräckligt med
pengar för att rymma), men alla vittnesmål
härom avges av den man som står mordet
närmast och blir inte bestyrkta från annat håll. De
är automatiskt misstänkta ända tills de bevisas
vara sanna.
3. Polisen finner genom direkta
undersökningar att Robert Ablett inte hade gott anseende
i byn. Någon där måste ha känt honom, men
ingen sådan person inkallades till förhöret.
(Historien skulle inte ha tålt det.)
4. Polisen vet att ett element av hot är
förknippat med Roberts påstådda besök, och att
detta hot står i samband med mordet måste
vara uppenbart för polisen. Men ändå gör man
inget försök att kontrollera Roberts
förehavanden i Australien eller att ta reda på vad han
hade för anseende där, vilka han umgicks med
eller ens om han verkligen anlände till England,
och i så fall tillsammans med vem eller vilka.
(Hade polisen gjort det, hade man kommit
underfund med att han hade varit död i tre år.)
5. Polisläkaren besiktigar ett lik med nyligen
avrakat skägg (huden under är inte brynt av
väder och vind), händer som på artificiellt sätt
har gjorts grova men en kropp som tyder på
vällevnad och långvarig vistelse i ett svalt
klimat. Robert hade fört ett hårt liv och bott
femton år i Australien. Det är de uppgifter
polisläkaren har. Det är omöjligt att han inte
skulle påträffa någonting som stred emot dem.
6. Det finns inget namn i kläderna, fickorna
är tomma och alla fabriksmärken
bortsprättade, men den man som bar kläderna uppgav
en bestämd identitet. Allt talar för att han inte
var den han gav sig ut för att vara. Men ingen
gör någonting åt detta egendomliga
förhållande. Det omnämns inte ens såsom varande
egendomligt.
7. En man är försvunnen, en i hela trakten
välkänd man, och ett lik på bårhuset liknar
honom i hög grad. Det är otänkbart att polisen
inte genast skulle komma på möjligheten att
den försvunne är identisk med den döde.
Ingenting vore lättare än att bevisa det. Att ingen
ens skulle tänka på det är otroligt. Det gör
polisen till idioter, bara för att en fräck amatör
ska få förvåna världen med en falsk lösning.
Detektiven i stycket är en sorglös herre vid
namn Anthony Gillingham, en hygglig pojke
med glimten i ögat, en liten trevlig våning i
London och det välbekanta nonchalanta sättet.
Han förtjänar inga pengar på uppdraget men
finns alltid till hands när ortspolisen har tappat
anteckningsboken. Den engelska polisen tycks
uthärda honom med sin vanliga stoicism, men
jag ryser vid tanken på vad gubbarna vid
Mordkommissionen i min hemstad skulle ta sig
till med honom.
Det finns orimligare representanter för den
detektiva genren än denna. I ”Trents sista
de
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
