Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAYMOND CHANDLER
tektivbragd” (ofta kallad ”den perfekta
detektivromanen”) måste man godta förutsättningen
att en av den internationella finansens
giganter, vars minsta rynkning på ögonbrynen
kommer Wall Street att skälva som en
dvärg-pinscher, planlägger sin egen död så att hans
sekreterare ska bli hängd för mord, och att
sekreteraren när han blir fast ska bibehålla en
aristokratisk tystnad, vilket kanske beror på att
han är gammal Etonpojke. Jag har känt
relativt få internationella finansmän, men jag tror
faktiskt att författaren till denna bok har känt
om möjligt färre. Det finns en deckare av
Free-man Wills Crofts (den pålitligaste
konstruktören av allesammans när han inte blir alltför
utstuderad) vari mördaren med tillhjälp av
maskering, en tidtabell där det hänger på
sekunderna samt en del mycket näpna
diversions-manövrer uppträder som den man han just
har dödat och därigenom får honom att vara
vid liv och befinna sig på långt avstånd från
brottsplatsen. Det finns en annan av Dorothy
Sayers vari en man som är alldeles ensam i
huset blir mördad medelst en på mekanisk väg
frigjord tyngd, och det hela går i lås därför
att han alltid knäpper på radion vid samma
tid, alltid står på samma sätt framför den och
alltid lutar sig över den på samma sätt. Några
centimeter åt ena eller andra hållet och
publiken skulle begära pengarna tillbaka. Sådant
kallas vulgärt uttryckt att sitta med Gud i knät
— en mördare som behöver så mycket hjälp
av Försynen måste ha hamnat i fel bransch.
Och Agatha Christie har en historia med
monsieur Hercule Poirot i huvudrollen, denne
geniale belgare som talar i ordagrann
översättning från skolpojksfranska, en historia vari
monsieur Poirot genom att vederbörligen
f j anta omkring med sina ”små grå celler”
kommer underfund med att ingen av passagerarna
i en viss genomgående sovvagn kunde ha begått
mordet ensam och att följaktligen samtliga
gjorde det tillsammans genom att upplösa
proceduren i en serie enkla handgrepp, som när
man sätter ihop en patentvisp längs
transportbandet. Det är ett knep som garanterat slår det
skarpaste intellekt med häpnad. Ingen annan
än en halvidiot skulle kunna gissa det.
Det finns mycket bättre intriger av dessa
och andra författare av samma skola. Det är
möjligt att det finns en någonstans som
verkligen skulle stå sig inför närgången
granskning. Det skulle vara roligt att läsa den, även
om jag måste gå tillbaka till sidan 47 och se
efter exakt hur dags andre trädgårdsmästaren
planterade den prisvinnande terosfärgade
be-gonian. Det finns ingenting nytt i dessa
historier och ingenting gammalt. Mina exempel är
allesammans engelska endast av den
anledningen att auktoriteterna (sådana de nu är)
tycks ha för sig att de engelska författarna
var de ledande inom denna ledsamma slentrian,
medan amerikanerna (inte ens skaparen av
Philo Vance, troligen detektivlitteraturens
största åsna) aldrig hann längre än till sjätte
nedre.
Denna typ av detektivroman, den klassiska,
har ingenting lärt och ingenting glömt. Det är
den sortens historier ni kan hitta så gott som
varenda vecka i de stora, flotta tidskrifterna,
präktigt illustrerade och behörigen hyllande
jungfrulig kärlek och rätta sortens
lyxförnö-denheter. Möjligen har tempot blivit en aning
snabbare och dialogen litet mera oljad. Det
beställs fler daiquiris och stingers och färre
glas gammalt värkbrutet portvin, och det
förekommer mera Voguekläder och fler
inredningar å la House Beautiful, allt är mera chic
men inte mera sant. Vi uppehåller oss mera
på lyxhotell i Miami och sommarnöj eskolonier
på Cape Cod och går mindre ofta ner till den
gamla grå solvisaren i den elizabethanska
trädgården. Men i grund och botten är det
samma välberäknade gruppering av en rad
misstänkta och samma absolut ogenomskådliga
knep som gör det möjligt för någon att stöta
en dolk av massiv platina i mrs Pottington
Postlethwaite III, just som hon missar högsta
tonen i Klockarian ur ”Lakmé” i närvaro av
femton blandade gäster; samma ingenue i
päls-kantade pyjamas som skriker i natten och
kommer hela sällskapet att rusa in och ut genom
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
