Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORDETS ENKLA KONST
■dörrar och trassla till tidtabellen, och samma
trumpna tystnad när samtliga nästa dag sitter
och smuttar på Singapore slings och blänger
på varann medan snutarna kravlar fram och
tillbaka under de persiska mattorna med
plommonstopen på.
Personligen föredrar jag den ursprungliga,
engelska stilen. Den är inte fullt lika spröd,
och personerna har i regel helt enkelt kläder
på sig och dricker helt enkelt drinkar. Man får
mera känsla av miljön, som om Cheesecake
Manor verkligen existerade i sin helhet, inte
bara den bit som kameran ser. Det förekommer
flera långa promenader över The Downs, och
personerna försöker inte samtliga uppträda
som om de just hade provfilmat för Metro
Goldwyn Mayer. Engelsmännen är kanske inte
alltid världens bästa författare, men de är utan
konkurrens världens bästa tråkiga författare.
En mycket enkel sak kan sägas om alla dessa
historier: som problem står de sig inte
intellektuellt, och som litteratur står de sig inte
konstnärligt. De är alltför utstuderade, och alltför
okunniga om vad som sker i världen. De
försöker vara hederliga, men hederlighet är en
konst. En dålig författare är ohederlig utan att
veta om det, och en relativt hygglig författare
kan vara ohederlig därför att han inte har
klart för sig vad hans hederlighet ska gälla.
Han tror att en invecklad mordkomplott som
duperar en lättjefull läsare som inte ids
systematiskt notera alla detaljer också ska dupera
polisen som har detaljerna till yrke. Men de där
gubbarna som sitter med fotterna på bordet på
polisstationen vet, att inget mord i världen är så
lätt att reda ut som ett där mördaren har
försökt vara riktigt knepig; vad som verkligen
bereder dem besvär är mord som mördaren
kom att tänka på först två minuter innan han
begick det. Men om detektivförfattarna skulle
skriva om den sorts mord som verkligen
inträffar, bleve de också tvungna att ge den
autentiska doften av livet sådant det verkligen
levs. Och eftersom de inte kan det, låtsas de
att det som de gör är vad som bör göras. Vilket
är ett cirkelbevis — och det vet de bästa av
dem.
I sin introduktion till den första
samlingsvolymen ”Omnibus of Crime” skriver Dorothy
Sayers: ”Den (detektivromanen) uppnår inte,
och kan enligt sina förutsättningar inte uppnå,
det litterära skapandets mest upphöjda plan.”
Och någon annanstans framkastar hon att det
beror på att den är en ”flyktlitteratur” och inte
en ”uttrycksbehovets litteratur”. Jag vet inte
vad det litterära skapandets mest upphöjda
plan är. Aiskylos och Shakespeare visste det
inte heller, och inte heller miss Sayers. Om
förutsättningarna i övrigt är lika, vilket de
aldrig är, så framkallar ett mäktigare tema en
mäktigare prestation. Men icke desto mindre
har det skrivits flera mycket tråkiga böcker om
Gud, och flera mycket fina om hur man ska
förtjäna sitt uppehälle och hålla sig något så
när hederlig. Det beror alltid på vem det är
som skriver, och vad han har för inre tillgångar
att skriva med. Vad uttrycksbehovets litteratur
och flyktlitteratur beträffar så är det
kritikerjargong, abstrakta ord använda som om de
hade absolut betydelse. Allt som skrivs med en
viss vitalitet uttrycker denna vitalitet: det finns
inga tråkiga ämnen, bara tråkiga intellekt. Var
och en som läser flyr från någonting annat till
det som ligger bakom den tryckta sidan;
drömmens värde kan diskuteras, men att ge den
fritt lopp har blivit en funktionell
nödvändighet. Alla måste någon gång fly från sina egna
tankars dödande rytm. Det ingår i
livsprocessen bland tänkande varelser. Det är en av de
faktorer som skiljer dem från den tretåiga
sen-gångaren, som tydligen — fast riktigt säker
är man ju aldrig — är fullkomligt nöjd med
att hänga upp-och-ner i en gren utan att läsa
ens Walter Lippmann. Jag pläderar inte
särskilt för detektivromanen som det idealiska
flyktmedlet. Jag påstår bara att all nöjesläsning
är flykt, man må sedan läsa grekiska,
matematik, astronomi, Benedetto Croce eller ”The
Diary of the Forgotten Man”. Den som påstår
något annat är en intellektuell snobb och en
novis i fråga om levnadskonst.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
