Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAYMOND CHANDLER
Jag tror inte det var synpunkter som dessa
som förmådde Dorothy Sayers att skriva sin
studie i meningslös kritik.
Jag tror, att vad som verkligen molade inom
henne var den långsamt klarnande insikten om
att hennes typ av detektivroman är en
förtorkad formel som inte ens uppfyller de krav som
ligger i dess egen natur. Den blev
andraklass-litteratur därför att den inte handlade om
sådant som ger förstaklasslitteratur. Även om
den från början handlade om verkliga
människor (hon kan skriva om sådana, det visar
hennes bifigurer), måste dessa människor
mycket snart börja uppträda overkligt för att
bilda det artificiella mönster som intrigen
kräver. Och i och med att de började uppträda
overkligt, upphörde de själva att vara verkliga.
De blev marionetter och pappälskare och
pa-pier-måchébovar och utsökt och osannolikt
ädla detektiver. Den enda författare som skulle
kunna trivas med denna rekvisita vore den som
inte visste vad verklighet är. Dorothy Sayers’
egna böcker visar att hon irriterades av denna
banalitet — det svagaste elementet i dem är
det som gör dem till detektivromaner, och det
starkaste de partier som skulle kunna tas bort
utan att rubba ”logik- och
slutledningsproble-met”. Men ändå kunde eller ville hon inte ge
sina personer fria tyglar och låta dem
producera sitt mysterium själva. Det var ett mycket
enklare och direktare intellekt än hennes som
skulle göra detta.
I ”Vår långa weekend”, en drastiskt skicklig
skildring av engelskt liv och engelska seder
under decenniet närmast efter första
världskriget, uppehöll sig Robert Graves och Alan
Hodge bl. a. vid detektivromanen. Författarna
var precis lika traditionellt engelska som
guldålderns prydnader, och de behandlade den
period då dessa detektivförfattare hörde till de
mest kända författarna i världen. I olika
former såldes deras böcker i milliontals exemplar
och på ett dussin språk. Det var de som fixerade
formen och slog fast reglerna och grundade
den berömda Detection Club, de engelska
detektivförfattarnas Parnass, vars rullor upptar
praktiskt taget varenda betydande
detektivförfattare efter Conan Doyle. Men Graves och
Hodges fann att under hela denna period var
det bara en enda förstarangsförfattare som
hade skrivit detektivromaner överhuvudtaget.
En amerikan, Dashiell Hammett. Traditionella
eller ej, så var Graves och Hodge inga tantiga
konnässörer på det andraklassiga, de märkte
vad som hände i världen och såg att den tidens
detektivromaner inte gjorde detsamma, och de
visste att författare som har fantasikraft och
begåvning nog för att skapa verklig litteratur
inte skapar overklig litteratur.
Hur originell Hammett var som författare är
inte lätt att fastställa nu, även om det hade
någonting att betyda. Han var en av flera
författare, den ende som vann kritikens
erkännande, men inte den ende som skrev eller
försökte skriva realistiska detektivromaner. Det är
likadant med alla litterära riktningar — en
viss individ får representera hela riktningen,
och vanligen är han dess kulmination.
Hammett var stjärnartisten, men i hans verk finns
ingenting som inte redan finns i Hemingways
tidiga romaner och noveller. Men det är mycket
möjligt att Hemingway har lärt en del av
Hammett liksom av författare som Dreiser, Ring
Lardner, Carl Sandburg, Sherwood Anderson
och sig själv. Både inom litteraturens språk och
ämnesval hade en ganska revolutionär
utrensning pågått rätt länge. Troligen började den
inom poesin, liksom det mesta. Man kan spåra
den ända tillbaka till Walt Whitman om man
vill. Men Hammett tillämpade den på
detektivromanen, som på grund av sitt tjocka skal av
engelsk belevenhet och amerikansk
kvasibele-venhet var ganska svår att få fart på. Jag
betvivlar att Hammett hade några som helst
medvetna konstnärliga syften, han försökte helt
enkelt skaffa sig sitt uppehälle genom att skriva
om sådant som han hade förstahandskunskap
om. En del ljög han ihop, det gör alla
författare, men det var fotat på fakta, hopljuget av
verkligt material. Den enda verklighet de
engelska detektivförfattarna kände till var
sam
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
