Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORDETS ENKLA KONST
talstonen i Surbiton och Bognor Regis. När
de skrev om hertigar och venetianska vaser
visste de genom egen erfarenhet inte mer om
sådant än den stormrike Hollywoodmagnaten
om de franska modernister som hänger i hans
chateau i Bel-Air eller om den halvantika
korsning mellan Chippendale och skomakarbänk
som han använder till kaffebord. Hammett tog
ut mordet ur den venetianska vasen och slängde
det i gränden. Det behöver inte bli kvar där
i evighet, men det var en god idé att börja
med att avlägsna sig så långt som möjligt från
etiketthandbokens uppfattning om hur en
väl-uppfostrad ung dam gnager på en
kycklingvinge. Han skrev till en början (och nästan
hela tiden) för människor med frän, aggressiv
inställning till livet. Dessa människor var inte
rädda för tillvarons ruskiga sida, de levde där.
Våld väckte inte deras avsmak, det var
hemlandstoner för dem. Hammett gav tillbaka
mordet åt den sorts människor som begår mord
för att de har en anledning, inte bara för att
tillhandahålla ett lik, och gör det med de vapen
som finns till hands, inte med handsmidda
duelleringspistoler, curare eller tropiska fiskar.
Han satte dessa människor på papperet precis
sådana de är och lät dem tala och tänka på
det språk de brukar använda för ändamålet.
Han hade stil, men det förstod inte hans läsare,
för stilen var uttryckt i ett språk som i
allmänhet inte anses mäktigt ett sådant raffinemang.
Läsarna trodde att de fick en bra, saftig
melodram skriven på den jargong de trodde de
talade själva. På sätt och vis var det också deras
egen jargong, men samtidigt var det mycket
mer. Allt språk börjar med talet, vanliga
människors tal till på köpet, men när det har
utvecklat sig till ett litterärt medium ser det bara
ut som tal. När Hammetts stil var som sämst
var den nästan lika formell som en sida hos
epikurén Marius, när den var som bäst kunde
den uttrycka nästan vad som helst. Jag tror att
denna stil, som inte är speciell vare sig för
Hammett eller för någon annan utan helt enkelt
är det amerikanska språket (inte ens enbart
amerikanskt nuförtiden), kan uttrycka även
saker som Hammett inte kunde uttrycka eller
hade behov av att uttrycka. I hans händer hade
det inga övertoner, gav inget eko, lockade inte
fram vyer bortom en avlägsen kulle. Det påstås
att han saknade hjärta, men den historia han
själv satte mest värde på handlar om en mans
tillgivenhet för en vän. Han var knapp, torftig,
hårdkokt, men om och om igen gjorde han
vad endast de bästa författarna kan göra någon
gång. Han skrev scener som aldrig tycktes ha
blivit skrivna förut.
Men trots allt detta tog han inte kål på den
reguljära detektivromanen. Det kan ingen;
produktionen vill ha en typ som kan
produceras. Realismen kräver för mycket talang, för
mycket kunskaper, för mycket medvetenhet.
Hammett har kanske lossat litet på
detektivromanen här, stramat åt den där. Säkert är,
att alla detektivförfattare utom de dummaste
och de mest oäkta är mera medvetna om sin
förkonstling nu än förr. Och han visade att en
detektivroman kan vara betydande litteratur.
”Malteserfalken” är kanske ett mästerverk,
kanske inte, men en konstart som förmår
frambringa den är inte ”enligt sina förutsättningar”
oförmögen till någonting. När det har visat sig
att en detektivroman kan bli så bra som den,
kan ingen annan än en pedant förneka att den
skulle kunna bli ännu bättre. Hammett
åstadkom någonting annat också, han gjorde att
detektivförfattandet blev roligt, inte bara ett
tröttsamt hopfogande av betydelselösa
ledtrådar. Utan honom hade det kanske aldrig
kommit att skrivas en så skicklig ”regional mystery”
som Percival Wildes ”Inquest”, en så styv
ironisk studie som Raymond Postgates ”Dömen
icke”, ett furiöst stycke intellektuellt
nonsens-snack som Kenneth Fearings ”The Dagger of
the Mind”, en tragikomisk idealisering av
mördaren som i Donald Hendersons ”Mr. Bowling
Buys a Newspaper” eller ens ett glatt och
underfundigt Hollywoodupptåg som Richard
Sales ”Lazarus No. 7”.
En realistisk stil är lätt att missbruka — av
brådska, av bristande uppmärksamhet, av
oförmåga att överbrygga klyftan mellan vad en
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
