Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAYMOND CHANDLER
författare skulle vilja säga och vad han
verkligen kan säga. Den är lätt att förfalska —
brutalitet är inte styrka, klatschighet är inte
kvickhet, ett skrivsätt som sätter nerverna på
helspänn kan vara lika trist som ett tradigt,
hångel med promiskuösa blondiner kan bli
mycket tråkig läsning när det skildras av
lystna unga herrar som inte har annat ärende
än att beskriva hångel med promiskuösa
blondiner. Det har förekommit så mycket av den
sorten att så snart en person i en
detektivroman säger Yeah får författaren automatiskt
etiketten Hammettimitatör.
Och det finns fortfarande somliga som
påstår att Hammett inte alls skrev
detektivromaner utan bara hårdkokta krönikor om ruggiga
gator med ett kriminalmoment pliktskyldigast
ditstoppat som oliven i en martini. Det sägs av
den sortens hönsiga gamla tanter — av båda
könen (eller av inget) och av nästan alla åldrar
— som vill ha sina mord parfymerade med
magnoliablom och inte vill bli påminda om att
mord är en ohyggligt grym handling, även om
förövarna ibland ser ut som unga charmörer
eller universitetslärare eller rara, moderliga
kvinnor med mjukt grånande hår. Vidare har
vi den klassiska detektivromanens svårt
uppskrämda förkämpar som anser att en roman
som inte ställer ett formellt och exakt problem
och placerar ut ledtrådarna däromkring
försedda med prydliga etiketter inte är någon
detektivroman. De skulle till exempel påpeka
att ingen som läser ”Malteserfalken” bryr sig
om vem som dödade Spades kompanjon,
Archer (vilket är det enda formella problemet
i boken) därför att läsarens tankar hela tiden
hålls sysselsatta med någonting annat. Men i
”Glasnyckeln” blir läsaren oupphörligt påmind
om att problemet är vem som dödade Taylor
Henry, varigenom precis samma effekt uppnås,
effekten av rörelse, intrig, drag och motdrag
och karaktärers gradvisa avslöjande, vilket är
det enda en detektivroman har rätt att handla
om överhuvudtaget. Allt därutöver är rena
snickarglädj en.
Men allt detta (och Hammett därtill) räcker
ändå inte riktigt för mig. Den realistiske
mordförfattaren skildrar en värld där gangsters kan
regera nationer och nästan regerar städer, där
hotell och hyreshus och berömda restauranger
ägs av män som har tjänat sina pengar på
bordeller, en filmstjärna kan vara den som ger
tips åt en gangsterliga och er egen hyggliga
portvakt en ledande lotteriskojare, en värld där
en domare med källaren full av smuggelsprit
kan döma en karl till fängelse för att han har
en halvliter i fickan, där borgmästaren i ens
egen stad kan ha sett genom fingrarna med
mord för att tjäna pengar på saken, där man
inte går säker på en mörk gata därför att lag
och ordning är saker som vi talar om men
inte tillämpar, en värld där man kan bevittna
ett rån mitt på ljusa dagen, se vem som gjorde
det men försvinna i mängden hellre än tala
om det för någon därför att rånarna kan ha
vänner med långa revolvrar, eller polisen
kanske inte tycker om ens vittnesmål, och
försvarets brännvinsadvokat i vilket fall som helst
har rätt att okväda och smutskasta en inför
rätta och inför en jury av utvalda idioter, utan
att den politikerregerade domaren ingriper
annat än pliktskyldigast.
Det är ingen särskilt väldoftande värld, men
det är den värld vi lever i, och författare med
barkad håg och svalt lidelsefri läggning kan
göra mycket intressanta och rent av roande
mönster av den. Det är inte lustigt att en
människa blir dödad, men det kan ibland vara
lustigt att hon blir dödad för så litet och att
hennes död ska vara myntslaget i vad vi kallar
civilisationen. Men allt detta räcker fortfarande
inte riktigt.
I allt som kan kallas konst finns det ett
element av återlösning. Det kan vara ren tragedi,
om det är stor tragedi, det kan vara ironi och
medlidande, och det kan vara den starke
mannens sträva skratt. Men längs dessa usla gator
måste en människa gå som inte själv är usel,
som varken är besudlad eller rädd. Detektiven
i den här sortens romaner måste vara en sådan
människa. Han är hjälten, han är allt. Han
måste vara en hel människa och en vanlig
män
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
