Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter - Dagmar Lange (Maria Lang) - Gösta Rybrant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAYMOND CHANDLER
romanerna, som Raymond Chandler behagar
kalla dem, med en till synes irriterande
monotoni behandlar ”precis samma saker och på
ungefär samma sätt”. Även ett schackparti
förefaller monotont — för alla, utom för den som
har givit sig spelet i våld.
För övrigt kan man ju alltid diskutera om
inte den amerikanska variant av
kriminalberättelsen, som Chandler hyllar, på sitt sätt är lika
monoton som den engelska
guldålderslitteratu-ren. Kanske kan man till och med sätta i fråga
dess realism. Chandlers värld, ”där gangsters
kan regera nationer och nästan regerar städer,
där... en filmstj ärna kan vara den som ger
tips åt en gangsterliga, ... där borgmästaren i
ens egen stad kan ha sett genom fingrarna med
mord för att tjäna pengar på saken”, en värld,
där hjälten konsumerar obegränsade mängder
med wisky, har revolvern löst i fickan och talar
ett till ytterlighet hårdkokt och obegripligt
språk, ter den sig verkligen mer ”reell” för den
engelske eller svenske läsaren än Agatha
Chris-ties och F. W. Crofts lugna landsbygds- och
småstadsmiljöer? Jag är inte helt säker på den
saken.
Det är möjligt att inte heller Raymond
Chandler varit fullt säker på styrkan i sina
argument. I varje fall slutar denne den brutala
realismens förkämpe sin artikel med en
romantisk och överspänd hjälteapoteos, som ännu
effektivare än de föregående resonemangen
övertygar mig om att det inte är nyttigt för
detektivförfattaren att ta sin uppgift alltför
gravallvarligt. Vad han skall bjuda sina läsare
är inte allvar utan i stället en intellektuell fest,
en stimulerande lek. Och i den världen hör
varken påträngande realism eller patetisk
idealitet hemma.
Gösta Rybrant
Raymond Chandler tycker om Raymond
Chandlers sätt att skriva detektivromaner. Det
är ingenting att säga om den saken. Han är inte
ensam om det. Däremot tycks han på det högsta
ogilla alla detektivförfattare som inte skriver
som Raymond Chandler och då har man litet
svårare att följa med honom.
Han talar om hönsiga gamla tanter av båda
könen, eller av inget, och av nästan alla åldrar
som inte vill bli påminda om att mord är en
grym handling. Jag är litet ovan vid rollen,
men onekligen måste jag erkänna att jag är en
av de hönsiga tanterna. Just medvetandet om
mordets ohyggliga grymhet gör att jag inte
vill ha det realistiskt skildrat i en
detektivroman. Ingen kan beundra Raymond
Chandler högre än jag, men jag beundrar också
Dorothy Sayers och hela den hord av
talangfulla damer som följt i hennes fotspår och
som alla tar itu med mordgåtan som ett nästan
abstrakt problem. Detektivromaner av den
typen — ”Vem var den skyldige?” — kan
och bör inte vara kopierade på verkligheten.
Författare och läsare utgår från bröderna
Marx’ berömda yttrande: vi saknar all
motsvarighet i levande livet. Det tillhör inte
detektivförfattaren att väcka läsarens indignation
över att mord förövas eller hans medkänsla med
offret. Gör han det bryter han stilen. Det vore
detsamma som om han ville klistra mänskliga
egenskaper på x och y i en ekvation med två
obekanta. Den eventuella människoskildring
och psykologiska djuplodning den begåvade
detektivförfattaren kan lägga in i
konstruktionen är den färgläggning som pusslet behöver
men man har inte rätt att begära att den skall
höja sig till litteratur.
Det gäller i den sortens detektivromaner att
ett problem skall lösas. Det är lätt att visa hur
omöjliga problemförutsättningarna skulle vara
i levande livet och naturligtvis har Chandler
all rätt att le ett lika medlidsamt som föraktfullt
löje åt de värsta spetsfundigheterna. Frank
Heller talar om en detektivförfattare som i sitt
författarskap måst tillgripa alla de knep och
konster en gammal roué använder i kärlek —
han skrev sittande, stående, liggande och
hängande i krokig arm. Många av de senare årens
detektivförfattare tycks skriva uteslutande i den
sista attityden.
Men det hör egentligen inte dit. Ett problem
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
