Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter - Gösta Rybrant - Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MORDETS ENKLA KONST
är ett problem även om förutsättningarna är
orimliga. Om två man bygger ett hus på två
dagar kan man matematiskt bevisa att
tillräckligt många man kan bygga det på en minut.
Detta strider uppenbart mot alla naturlagar
men det är inte desto mindre korrekt matematik.
Det finns en jämförelse på ett annat område.
Ett schackparti är, när det är som bäst, ett
konstverk av samma halt som god litteratur. Det
utvecklar sina figurer, belyser deras inbördes
relationer, intrigens trådar blir skönjbara,
konflikterna sätter in och med obönhörlig logik
utvecklas historien till en renande katastrof eller
mynnar ut i en stilla resignation. Schackpartiet
följer i själva verket flera av de regler
Aristo-teles ställer på ett drama.
Men så finns det en annan form:
schackproblemet. Det är lika vitt skilt från
schackpartiet som detektivromanen skiljer sig från den
övriga litteraturen. Det finns goda
problemlösare som spelar ytterst klena partier och det
finns å andra sidan taktiska mästare som aldrig
kan lära sig förstå problemets skönhet.
Pro-blemschacket har visserligen samma lagar som
partiet, men det har sin egen nomenklatur och
sin egen estetik. Chansen att det någon gång i
ett verkligt spelat parti skulle uppkomma en ren
problemställning torde vara ungefär lika stor
som den att de fyra bridgespelarna skall få
tretton kort i var sin färg.
Det vore orimligt om någon schackens
Raymond Chandler steg upp och förklarade att
problemen inte finge ta upp andra ställningar än
sådana som bevisligen förekommit i partier.
Han skulle fnysa föraktfullt åt ekomatter och
nattfjärilar och han skulle gripas av ett lätt
äckel inför studier av den skämtsamma typ som
schacktidskrifterna brukar roa sina läsare med
till jularna: Vit drar och blir patt i 18 drag.
Svart gör om sitt sista drag och får remi. Det
är i högsta grad verklighetsfrämmande skulle
han säga och visst är det så. Men det är inte
frågan om det, eftersom det är
problemlösningen det gäller, precis som i
detektivlitteraturen.
Sen är det en annan sak att det finns
detektiv
författare som bryter mot den tysta
överenskommelsen med läsaren att denne skall ha
samma chanser som romandetektiven. Man har
rätt att fordra samma renhårighet av honom
som av författaren till ett schackproblem. Det
får inte vara olösligt. Det får inte vara bilösligt.
Och det får inte vara konstruerat som de
spanska ”matsubas”, schackproblemens medeltida
föregångare, då spelet ännu i mångt och mycket
var ett tjyv- och rackarspel. Där kunde det
hända att lösningen på problemet var att schack,
brädet skulle knuffas ned på golvet och kampen
på det sättet sluta oavgjord. Det finns
detektivförfattare som inte kan hitta på andra slut på
sina problem men dem talar vi ju inte om i så
förnämt sällskap som Raymond Chandlers.
Stieg Trenter
Skriver Raymond Chandler hårdkokta
äventyrsromaner med löskokta kriminalintriger för
att slippa begå de fatala misstag och horribla
orimligheter som författarna av den engelska
detektivproblem-romantypen hopar i sina grova
spår?
För övrigt har han själv sin egen patenterade
och välberäknade gruppering av alkoholiserade
hardhitters med sträva skratt och
hångel-hungriga rödläppade brallisar i sina romaner
(som jag beundrar storligen för helt andra
kvaliteter).
Annars är uppsatsen bitvis strålande kvick,
bitvis riktig; bitvis bär den emellertid alldeles
åt skogen med granna saltomortaler. Den
grannaste : på en spalt präntar Chandler in att ”allt
som skrivs med en viss vitalitet uttrycker denna
vitalitet: det finns inga tråkiga ämnen, bara
tråkiga intellekt.” 23 rader senare skriver han t
”Jag tror att vad som verkligen molade inom
henne (Dorothy Sayers) var den långsamt
klarnande insikten om att hennes typ av
detektivroman är en förtorkad formel som inte ens
uppfyller de krav som ligger i dess egen natur. Den
blev andraklasslitteratur därför att den inte
handlade om sådant som ger
förstaklasslittera-tur.” (Min egen kurs.)
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
