Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Raymond Chandler: Mordets enkla konst. Översättning av Sonja Bergvall. Med repliker av Dagmar Lange (Maria Lang), Gösta Rybrant och Stieg Trenter - Stieg Trenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAYMOND CHANDLER
Att skicka spårhunden vidare genom de
chandlerska raderna skulle antagligen löna sig
men knappast roa någon. Dock lämnar några
defekter vittring i fränaste laget. Det gäller
”elementen” i en deckare. Han snuddar vid
intrigen men trycker på personskildringen:
”karaktärers gradvisa avslöjande... är det
enda en detektivroman har rätt att handla om
överhuvudtaget.” Och på ett annat ställe: ”Men
ändå kunde eller ville hon (Sayers) inte ge sina
personer fria tyglar och låta dem producera sitt
mysterium själva.”
Inte ens Chandler själv låter sina personer
producera sina problem själva. De är i grund
och botten schackfigurer liksom i alla
”engelska” deckare; de har att hoppa i de fält
författaren bestämt ända till det spännande och
överraskande slutet.
Ty SPÄNNING och ÖVERRASKNING är
och måste förbli huvudelementen i alla världens
äventyrs-, kriminal- och deckarromaner. Ett
medel till spänning är det farliga
ÄVENTYRET, ett medel till överraskning är den listiga
GÅTAN. ”Den äventyrliga gåtan” skapar den
perfekta deckaren. Vi har ett par såna: Carrs
”Svart Sabbat”, Patricks ”Flickan och döden”,
Crofts ”Vinfatet” och några till.
I ingen av dem lever personerna ett odödligt
liv ty i deckarromanens natur förefinns inga
möjligheter av stor och sann
karaktärsskild-ring (utom möjligen av deckaren själv och
hans medarbetare) ty en sann
karaktärsskild-ring skulle redan avslöja mördaren på sid. 73.
Personerna måste förbli skuggfigurer — sedda
av deckaren -— ända till några sidor före slutet
då boven plötsligt och oväntat bryter sig fram
ur diset.
Vad som däremot kan ärligt leva och bör leva
friskt och daggigt är miljöerna, mordplatsen,
polisstationen, deckarens ”Baker Street”,
Wat-sons mottagningsrum. En kornblå morgon
hejdas ni vid ett gathörn av ett lik. Ni slår larm,
den döde förs bort — kanske ni inte ens får
veta vem han är. Människan kommer ni aldrig
att känna, men gathörnet minns ni sent
omsider — de avflagade fasaderna,
tändsticksasken i rännstenen, kolsotet under
källargluggen och den blommande pelargonian i andra
fönstret från vänster.
Se det är inte bara människorna som lever
här på jorden, utan även träd och blommor,
småkryp och röda staket, tunga betongvalv
med vattenskimmer inunder, unkna bakgårdar
och modekungens provrum med glitter i
rokokospeglar. Det vet Chandler själv bättre än de
flesta.
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
