Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnel Vallquist: Celia Coplestone och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNEL VALLQUIST
CELIA COPLESTONE OCH
KÄRLEKEN
I andra akten av Eliots ”Cocktailpartyt”
sitter Celia Coplestone i doktor Reillys
mottagningsrum och talar om att hon lider av
syndkänsla. På förfrågan förklarar hon att hon inte
”menar synd i vanlig bemärkelse”, det vill säga
att hon inte avser sitt kärleksförhållande till en
gift man då hon brukar detta uttryck.
Hon fortsätter:
Det är inte en känsla av något som jag gjort —
och kunde komma ifrån, eller av något inom mig
som jag kunde bli kvitt — utan av tomhet, av
försummelse
mot någon eller någonting utanför mig själv.
Hon liknar äventyret vid att gå vilse i en
skog och frågar:
Men om jag också lyckas hitta ut ur skogen
så står jag där med det otröstliga minnet
av skatten som jag gick in i skogen för att finna
och aldrig fann, och som inte fanns där
och kanske ingenstans finns? Men om ingenstans,
varför känner jag mig brottslig för att jag inte fann
den?
Reilly säger att hon kan återvända till det
”vanliga” livet om hon vill, att hon kan lyckas
glömma sitt smärtsamma sökande efter skatten
och sin besvikelse över att inte ha funnit den.
Men hon svarar att hon inte förmår välja ett
sådant liv:
För jag tror verkligen att jag har haft en vision —
fast av vad det vet jag inte. Jag vill inte glömma den.
Jag vill leva med den. Jag kunde avstå från allt annat,
finna mig i allt, bara jag kunde vårda den.
Jag tror till och med det skulle vara ohederligt
av mig, numera, att leva mitt liv med någon annan!
Jag kunde inte ge någon den sortens kärlek —
jag önskar jag kunde — som hör till ett sådant liv.
Dessa citat är av allra största betydelse för
en rätt förståelse av Celias kallelse, hennes
”väg”. I anslutning till den frågan har redan
mycket bläck, åtskilliga galla och — vem vet?
— kanske även några tårar flutit. Säkert är
att man här rör vid en av de springande
punkterna i Eliots anglokatolska livsuppfattning och
i katolsk åskådning överhuvud. Det må tillåtas
mig att i detta sammanhang komma med några
synpunkter, som möjligen kan äga sitt intresse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
