Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnel Vallquist: Celia Coplestone och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNEL VALLQUIST
Margaret Leighton
Celia på New Theatre. London.
Lavinia kunde ha valt Celias väg och Celia
Edward-Lavinias? Det förefaller knappast
troligt.
Om man först ser på Chamberlaynes, så har
de visserligen formellt stått inför båda
möjligheterna : att försöka göra det bästa av
vardagslivet, och att resa till ”vilohemmet” eller
”nervsanatoriet” (den samtidigt nyktra och
parodiska allegori som Eliot begagnar sig av då
han syftar på klostret). Men typiskt är att de
inte vet vad det är — och här är deras
formella ovetskap om ordets betydelse säkerligen
symbol för deras inneboende oförmåga att fatta
meningen i ett klosterkall. De har till en början
helt enkelt fått för sig att det skulle vara skönt
att byta ut den tillvaro de tröttnat på mot en
annan, helt annorlunda. Men Reilly tar dem ur
deras illusion. Han säger till Edward:
Ni är inget fall för mitt sanatorium:
ni är alldeles för sjuk,
och till båda:
Ni är för sjuka båda två. Det fordras flera symtom
som måste uppträda samtidigt, och starkt utpräglade,
för att en patient ska få lov att komma till
mitt nervsanatorium: och ett av dessa symtom
är att patienten är ärlig mot sig själv.
Det är en av orsakerna till hans — eller hennes —•
lidande.
När de så småningom börjar inse att deras
väg är att acceptera en hopplös situation som
i och med detta kommer att förändras,
kompletterar Reilly ytterligare sina upplysningar:
Om jag hade skickat någon av er till sanatoriet,
i det tillstånd som ni befann er i när ni kom hit —
så kan jag försäkra er att det skulle ha inneburit
fasor som övergår allt vad ni kan föreställa er:
för ni skulle ha varit utlämnade åt det ni förde med er:
skuggan av ett begär efter ett begär. Ett byte
för djävlarna som når sitt maximum av makt
när de får ha er för sig själva.
Eliot har naturligtvis här i Reillys mun lagt
en ganska skarp, ironisk dementi av okunnigt
folks uppfattning om klosterliv överhuvudtaget.
Klostret är inget ”vilohem”, heller inte ett
pikant miljöombyte för blaserade
världsmän-niskor: det är en plats där kampen om den
andliga tillvaron står blodigare än annorstädes
och där romantiken inte har någon som helst
hemortsrätt. För ett sådant liv fordras i första
hand energi, andlig kraft och en mycket god
portion realism.
¥
Och Celia? Med henne är förhållandet inte
riktigt lika enkelt. Hon ställes av Reilly inför
de båda vägarna sådana de verkligen objektivt
ter sig, och hon väljer utan påtryckning
utifrån den andra — det vill säga klostret, utan
att till synes vara i okunnighet om vare sig den
ena eller den andra realitetens innebörd. Men
Reilly vet i grund och botten att det val hon
gör egentligen inte står mellan dessa båda, lika
litet som Chambarlaynes val stod mellan att
söka glömma sig själva för varandra i ett
äktenskapligt samliv, och klosterkallet. Betecknande
är, att då Alex frågar: ”De båda
Chamberlaynes har valt?”, så svarar Reilly: ”De finner
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
