Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnel Vallquist: Celia Coplestone och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CELIA COPLESTONE OCH KÄRLEKEN
sig i sitt öde”, och på frågan om Celia: ”Har
hon gjort valet?” svarar han inte ”Ja”, utan
”Man hämtar henne nu i kväll”. Och i sista
akten talar han om ”den väg som hon
accepterade”.
Menar då Eliot att valet inte är fritt, att
människan när hon tycker sig välja i själva
verket bara lyder en obeveklig instinkt som
måste leda henne åt just detta håll? Säkert
inte. När människan träffar sitt val både lyder
hon sin bestämmelse och handlar fritt.
Både bestämmelse och avgörelse, både
lydnad och frihet? Hur undvikes motsägelsen?
Den är skenbar. Enligt den livsåskådning
som Eliot representerar är det en given sak att
Gud har sin plan med varje människa. Därför
har han skapat henne på ett visst sätt, med
bestämda förutsättningar. Men å andra sidan är
hon fri såtillvida att hon kan säga ja eller
nej till denna plan — välj a att bli en så trogen
avbild som möjligt av den prototyp som hon är
ämnad att likna; eller också bli en karikatyr
av den. Däremot kan hon inte välja att bli en
avbild av något helt annat än det skaparen
ämnat henne till — såtillvida är hon inte fri.
Vad hade då Chamberlaynes att välja
mellan ? Ä ena sidan det för vilket de var skapade:
ett samliv med en sådan insats från var och en
att gemenskapen kunde motsvara den etiska
norm som måste uppställas för varje människa
— och är uppställd för henne alltifrån
begynnelsen. Och å andra sidan ett karikerat
”klosterliv” i vilket de skulle ha blivit karikatyrer av
sig själva — men ingalunda Celias väg.
Celias val ligger endast skenbart mellan det
Chamberlayneska alternativet och klostret. Hon
känner det och reflekterar heller inte ett
ögonblick på det förra, därför att hon helt enkelt
saknar förutsättningar att genomföra det. Även
detta skulle ha blivit en karikatyr, av lika
förfärande art som Chamberlaynes i kloster, fast
med helt andra proportioner.
Det är alltså inte frågan om att den ena
parten väljer något högre och den andra något
mindervärdigt. Båda väljer att uppfylla sitt kall,
alltså något helt och hållet positivt och syftande
Anita Björk
Celia på Dramatiska Teatern
till en aktningsvärd etisk norm. Att Celias val
kommit i förgrunden beror än en gång på att
det var om den vägen Eliot ville skriva sin
pjäs, och det kan väl ingen förtänka honom.
Hans exakta värdesättning av den andra vägen
kan diskuteras sedan han i annat sammanhang
behandlat den. Men det är kanske inte otroligt
att han överlåter det åt någon annan — ty
objektiv värdering är en sak (och där har Eliot
varit så ojävig man kan begära) och smak
och spontan sympati är en annan, som
konstnären gör bäst i att inte våldföra sig på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
