Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnel Vallquist: Celia Coplestone och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNEL VALLQUIST
Inge Waern
Celia på Riksteatern
tillbaka på människors olika sätt att spontant
uppleva kärleken. För en människotyp t. ex.
ligger huvudvikten på kärlekens begärande
aspekt, för en annan på dess givande aspekt,
och detta icke så att det är fråga om en
teoretisk uppfattning eller värdering, utan om en
dynamisk lag i individens innersta.
Naturligtvis måste man betona att ”typerna” ytterligt
sällan om ens någonsin förekommer i renodlad
form, men hos de flesta människor torde man
kunna iaktta en tämligen klar övervikt åt ena
eller andra sidan.
Gemensamt för alla människor är väl att de
som sin djupaste längtan upplever det som
illustreras av Platons myt om de skilda
hälfterna som i en ursprunglig skapelse hört
tillsammans men i detta liv kommit ifrån
varandra, förlorat varandra ur sikte och ständigt
ropar efter varandra. Kravet på en
”du-upplevelse”, behovet att ”vara två”, allt detta
uttrycker samma fundamentala, smärtsamma
mänskliga centralupplevelse.
Reilly säger om Celias väg:
Den... är okänd, och fordrar alltså tro —
den form av tro som kommer av förtvivlan.
Förtvivlan drabbar en människa som trott,
hoppats eller älskat något som sedan svikit
hennes förväntningar. Den som inte väntat sig mer
än han kan få blir inte förtvivlad — det är
en truism. Men människor av Celias typ väntar
sig med nödvändighet det absoluta, och det är
utifrån detta postulat som deras öde tar form.
En sådan människas grundinställning till
kärleken är hunger, begär. Hon sträcker sig
med förtvivlad kraft efter något som kan fylla
den gapande tomhet hon känner inom sig. Och
det är denna tomhet — som även, positivt
uttryckt, är utrymme, ”kapacitet” i ordets
ursprungliga bemärkelse — som blir
bestämmande för styrkan i hennes begär. Ty begäret
determineras icke efter objektets förmåga att
skänka, utan efter subjektets inneboende
förmåga att ta emot.
Det är därför som Celia och hennes likar
måste begära det absoluta då de älskar. Något
som är absolut både immanent och
transcen-dent, och detta är liktydigt med Gud, en Gud
som är skapare av och upphov till både
människan och hennes längtan, en Gud som är
”Inom mig, mera jag själv än jag själv”
(Claudel), och som samtidigt är kärlekens
oändlighet.
Därför blir också deras kärlek absurd då
den riktar sig mot ett icke-absolut föremål, det
vill säga mot en människa. Man har ibland
anmärkt på att Eliot låtit Celia förälska sig i
en så föga intressant person som Edward. Men
det är säkert i en alldeles bestämd avsikt,
nämligen för att visa att det är totalt likgiltigt
hurudan den människa är som Celia förälskar
sig i —■ redan det att det är en människa är
något absurt. Som Kerstin Anér utmärkt klart
insett ligger skillnaden i perspektiv för Celia
inte på det plan där den ena människan kan
mätas med den andra, utan på det plan där
det skapade ställes upp mot Skaparen — och
där blir slutsatsen förkrossande. När Celia
rik
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
