Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Januari. N:r 1
- Gunnel Vallquist: Celia Coplestone och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CELIA COPLESTONE OCH KÄRLEKEN
tar sin kärlek mot en människa, begår hon ett
tredubbelt svek: mot denna människa, av vilken
hon omedvetet begär vad ingen människa
någonsin kan ge; mot sig själv, därför att hon
missbrukar en kraft inom sig, som blivit henne
given för ett annat ändamål; mot Gud, som
är det enda möjliga föremålet för en absolut
kärlek.
Men denna missriktade kärlek till en skapad
varelse kan ofta också verka så att den —
genom själva den besvikelse den nödvändigtvis
medför — driver människan till insikt om
hennes verkliga krav. Så är också egentligen fallet
med Celia, men denna positiva aspekt har i
Eliots pjäs inte utvecklats. (Claudel har mer
än någon annan dramatiker uppehållit sig vid
den, och frågan är om det inte är i detta
sammanhang hans geni framför allt kommer till
sin rätt.)
*
Människor som Celia är
ytterlighetsmänni-skor. Deras väg är brant sluttande, uppåt eller
nedåt — den kan aldrig gå i långsamt stigande
eller sjunkande serpentiner. Efter
reformationen och i synnerhet sedan sjuttonhundratalet
har världen i allt högre grad resonerat som om
denna människotyp inte fanns — man utgår
utan vidare från att alla skall kunna bli
anständiga kristna respektive hyggliga
medborgare på ”vanliga vägar”. Men ingen
livsåskådning kan ändra ytterlighetsmänniskornas
psykologiska struktur som är ett uttryck för
Guds kallelse till dem. Öppnas inte för dem
vägen uppåt, störtar de brant nedåt. Alla dessa
människor som tycks personifiera ”det onda”
i en eller annan form är ingenting annat än
mystiker på avvägar. Likadant förhåller det sig
med en stor mängd av de individer som mer
eller mindre definitivt råkat ur psykisk balans.
I den moderna sekulariserade världen öppnar
sig för ytterlighetsmänniskorna inte längre
annat än avvägar — den enda väg som kunde
föra dem till målet är bortglömd.
*
Efter att ha erfarit disproportionen mellan
sitt eget begär och allt skapats förmåga att
Annika Tretow
Celia på Göteborgs Stadsteater
mätta det, reagerar Celia-människan
naturligtvis med förtvivlan. Här börjar hennes egentliga
liv. Eliot talar om ”den tro som kommer av
förtvivlan” — man skulle också kunna uttrycka
det så att det kristna hoppet börjar där allt
mänskligt hopp är ute. På denna punkt
upplever människan i regel i en eller annan form
och med varierande intensitet Gud såsom
verklighet, såsom det enda absoluta svaret på
hennes eget, ofrånkomligt absoluta krav. Och här
sätter tron in, och med den hoppet — och det
som verkligen är kärlek och alltmera skall bli
det. Ty människan inser plötsligt att hon kan
få allt — om hon satsar allt. Och så tar hon
språnget ut i det okända och ger för första
gången i sitt liv — ger hela sitt jag åt Gud.
Men detta är bara vägens början. Eliot
antyder också att dess fortsättning inte är lätt:
Vad vet vi om fasorna under resan?
Du och jag vet inte vad som sker med en människa
för att hon skall bli mer än människa: vad vet vi
om den sortens lidande som en vandrare
på förklaringens väg måste underkasta sig?
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1951/0067.html
