- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XX. 1951 /
58

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnel Vallquist: Celia Coplestone och kärleken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUNNEL VALLQUIST

Han vet att vandringen på denna väg är
ganska fruktansvärd. Dels därför att människan
som går den har större kapacitet att lida än
andra, ty hon är ”mer medveten än vi andra”.
Dels därför att hennes kärlek är av en art som
måste renas åtskilligt innan målet är nått — den
måste omstöpas i givande kärlek utan att
fördenskull svika sitt eget väsen, som är begär.
Och den processen är relativt lång och alltid
smärtsam.

Eliots intima bekantskap med de katolska
mystikerna är mångenstädes påfallande. Så ock
här. Efter Celias död talar Reilly om det
kon-templativa livets prövningar:

En sådan erfarenhet kan bara antydas
i myter och bilder. För att kunna tala om den
talar vi om mörker, labyrinter, och Minotaurus’ fasor.

Men han skyndar att förekomma det
missförstånd som kunde komma folk att tro att
”helgonens” lidanden skulle utstås liksom i ett
lufttomt rum, ovanför denna världens vanliga
prövningar:

Men den världen ersätter inte den vanliga.
Eller inbillar ni er att helgonet i öknen,
som alltid hade det andliga onda på en armslängds
avstånd,
därför led mindre av hunger, väta, utsatthet,
av dålig mage, och rädsla för lejon,
av nattens köld och dagens sol, än vad vi skulle göra?

Alla som går denna väg blir heller inte
helgon — den kan vandras mer eller mindre rakt,
mer eller mindre direkt. Somliga uthärdar inte
törsten utan stannar ett ögonblick — eller
längre — vid någon källa vid vägen, en källa
som aldrig kan släcka deras törst annat än
ofullständigt, för en kort minut.
Ensamhetskänslan blir dem ibland övermäktig, ty
närvaron av Den som oemotståndligt dragit dem
till sig och tvingat dem ut på denna väg låter
sig inte alltid förnimma, och de hungrar efter
värme, närhet, ett levande väsen att se, att röra
vid och att vila ut hos. Men den fundamentala
ensamheten är ett faktum som de aldrig kan
komma ifrån, och vilan i allt skapat känns

både som en illusion och ett svek. De som
vandrar en annan väg

kan glömma sin ensamhet. Ni kan inte glömma er.

*



Men om Celias väg är en ensamhetens väg,
så är den också en gemenskapens. I första hand
och väsentligen Gudsgemenskapens, men även
den mänskliga gemenskapens. Och här ligger
något av det mest centrala i detta skeende.

Just därför att människor av denna typ
upplever kärleken i första hand som begär,
omätt-ligt begär, tvingas de, om de inte vill gå under,
att välja Gud, det vill säga det oändliga, och
att göra avkall på att begära någon kärlek som
inte är oändlig och som inte är andlig. Detta
innebär givetvis en dubbel aspekt av val och
avstående, ett smärtsamt avstående som
fullbordar en reningsprocess vilken i sin tur
möjliggör att valet blir alltmer absolut.

Men en kärlek som är väsentligen begärande
är inte och kan inte vara en fullständig kärlek.
Det är därför som de som av någon anledning
inte går den enda väg varpå de kan nå målet,
är dömda att irra omkring på den mänskliga
kärlekens avvägar utan att någonsin vare sig
finna frid eller skänka lycka — ty deras
kär-lekskrav blir på det rent mänskliga planet
monstruöst.

Inte heller om dessa människor finner sin
väg och går den kan denna enbart begärande
form av kärleken vara tillfyllest — det vore
radikalt oförenligt med kristen religion och
kristen mystik. Men på denna väg — och
endast på den — kan människor av Celias typ
komma fram till möjligheten att
överhuvudtaget verkligen ge ut sig själva i kärlek. Det
blir inte bara en möjlighet utan i och med
detta även ett krav: den som tar det
kontempla-tiva livet som förevändning att negligera
kärleken till nästan råkar oundvikligen in i den
ödesdigra återvändsgränd som heter falsk
mystik och som är en karikatyr av den sanna
liksom Satan är en karikatyr av Gud.

58

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1951/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free