Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Gunnel Vallquist: Celia Coplestone och kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNEL VALLQUIST
Han vet att vandringen på denna väg är
ganska fruktansvärd. Dels därför att människan
som går den har större kapacitet att lida än
andra, ty hon är ”mer medveten än vi andra”.
Dels därför att hennes kärlek är av en art som
måste renas åtskilligt innan målet är nått — den
måste omstöpas i givande kärlek utan att
fördenskull svika sitt eget väsen, som är begär.
Och den processen är relativt lång och alltid
smärtsam.
Eliots intima bekantskap med de katolska
mystikerna är mångenstädes påfallande. Så ock
här. Efter Celias död talar Reilly om det
kon-templativa livets prövningar:
En sådan erfarenhet kan bara antydas
i myter och bilder. För att kunna tala om den
talar vi om mörker, labyrinter, och Minotaurus’ fasor.
Men han skyndar att förekomma det
missförstånd som kunde komma folk att tro att
”helgonens” lidanden skulle utstås liksom i ett
lufttomt rum, ovanför denna världens vanliga
prövningar:
Men den världen ersätter inte den vanliga.
Eller inbillar ni er att helgonet i öknen,
som alltid hade det andliga onda på en armslängds
avstånd,
därför led mindre av hunger, väta, utsatthet,
av dålig mage, och rädsla för lejon,
av nattens köld och dagens sol, än vad vi skulle göra?
Alla som går denna väg blir heller inte
helgon — den kan vandras mer eller mindre rakt,
mer eller mindre direkt. Somliga uthärdar inte
törsten utan stannar ett ögonblick — eller
längre — vid någon källa vid vägen, en källa
som aldrig kan släcka deras törst annat än
ofullständigt, för en kort minut.
Ensamhetskänslan blir dem ibland övermäktig, ty
närvaron av Den som oemotståndligt dragit dem
till sig och tvingat dem ut på denna väg låter
sig inte alltid förnimma, och de hungrar efter
värme, närhet, ett levande väsen att se, att röra
vid och att vila ut hos. Men den fundamentala
ensamheten är ett faktum som de aldrig kan
komma ifrån, och vilan i allt skapat känns
både som en illusion och ett svek. De som
vandrar en annan väg
kan glömma sin ensamhet. Ni kan inte glömma er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
