Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
Kaj Munk och göteborgarna
Göteborg är utan tvivel den stad där Kaj
Munks dramatik har betytt mest i vårt land.
Här introducerades han första gången med
”Ordet”, i en föreställning som väckte stor
diskussion och stridiga känslor. Det var ännu
på Lorensbergsteaterns tid. Anna Lindahl, Elsa
Widborg och Tore Lindwall stiger upp för
minnet i skenet av fladdrande ljuskäglor.
Knappt mindre omstridd blev ”Han sitter
vid smältdegeln” ett par lustrer senare. Men
här gällde kontroversen inte trons
helbrägda-görande kraft och frågan om undret, utan
närmast om denna pjäs skulle anses för politiskt
progressiv eller ej. Den kritiserade nazismens
kulturprogram, särskilt dess försök att likrikta
vetenskapen, men på ett sätt som röjde starka
sympatier för auktoritär maktutveckling
överhuvudtaget och för Hitlers egen person ej
minst. Här var det Sven Miliander och den
ny-förvärvade Berta Hall som präglade spelet.
Snart nog blev det klart vart Kaj Munk ville
hän. Om inte förr så när han tog sig för att
skriva öppna brev till Hitler. Han hoppades
vinna dennes öra genom hovsamheten i sin
kritik, enligt den gamla formeln suaviter in
modo, fortiter in re. Det röjde en naiv idealism
hand i hand med en ganska häpnadsväckande
politisk omdömeslöshet, bådadera egenskaper
som inte varit utan färgande verkan på Kaj
Munks hela dramatiska alstring, dess syftning
och innehåll.
Men han pliktade för dessa fel. Och för sina
bästa egenskaper tillika. Rädd var han inte,
den lille Vedersöprästen. Men han var omutlig
dansk patriot. Inte ens det elementäraste av
försiktighet hade han, när det kom till den
kritan. Det var sublimt; sen kan man ju om
man så vill sätta sig ned och diskutera om allt
i själva verket kom ur förhävelse och blindhet
— ur alla profeters eviga övertygelse att veta
bäst och deras bekymmerslösa vägran att ta
notis om faror, när de tror sig tala på sin
Kallelses vägnar. En kallelse blev det i alla fall,
den växte mäktigt ur patriotismen, oräddheten
och martyrdöden. Mellan dem, som löpte med,
och dem, som fifflade med sabotage, men teg,
blev Kaj Munk den ende som sj öng ut om
Danmark inför världen. När han låg där i ett dike
som en hund, skjuten av två
skjortuniforme-rade i den blöta kvällen, då steg han upp på
firmamentet som en flammande symbol för den
frihetsälskande och absolut oförfärade
idealismen, som varken låter disciplinera eller
skrämma sig från något håll, hur världsligen mäktigt
det må vara.
Att i den stunden ge hans verk i Köpenhamn,
Oslo eller Helsingfors var naturligtvis
otänkbart. Också Dramaten i Stockholm svek,
darrande i knävecken. Göteborgs stadsteater,
ensam bland de stora teatrarna
(Dramatikerstudion var med) gav hans ”Niels Ebbesen”,
kombinerad med hyllningstal och
minnesutställning. Torsten Hammaren brukar få äran
för det initiativet, men torde haft inspiratörer.
Hur som helst var det en trotsargest i mörk tid,
som gav genljud över hela Norden och i sin
mån bidrog till förbättrande av grannsämjan
mellan broderländerna. Dessutom till
stärkande av de relationer mellan stadsteatern och
arbetarrörelsen, som inletts några år tidigare
i samband med Nordahl Griegs ”Vår ära och
vår makt”, som fackföreningarna ekonomiskt
räddade åt teatern. Om förhållandet mellan
scen och den breda publiken är ett helt annat
och mycket intimare i Göteborg än i Stockholm
— och det är oförnekligt att så är fallet — så
har Kaj Munks verk sin stora del av förtjänsten
för detta.
Och nu i slutet av november kom han för
fjärde gången på repertoaren, denna gång med
ett mindre brännbart stycke, ur den offentliga
debattens synpunkt, men tillika, tycker man sig
finna, mer personligt än något av de andra:
”Kärlek” (Kaerlighed), som är känt för många
stockholmare genom ett danskt gästspel.
Huvudpersonen är en landsortspräst i en ringa j
yllandsförsamling, så som Kaj Munk var det
själv. Prost och biskop är förvånade över att
han med sina gåvor stannar i så små
förhållan
60
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
