Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
den, men han gör det för han älskar sina enkla
sockenbor och vet att han kan vara dem både
till jordisk och andlig nytta. Ändå har han där
sina vedersakare. Den argaste av dem är
fri-kyrkopredikant. Han domderar mot pastorn
som mot djävulen, och utsprider att pastorn
inte tror på Gud och har ett kärleksförhållande
till en gift kvinna, makan till hans trognaste
uppehållare och vän. Ryktena är gripna ur
luften, men råkar båda vara sanna i grund och
botten; så djupt har belackaren sett, och
pastorn tillstår det också oförbehållsamt inför de
överordnade, som kommer på visitation. Det
blir en god scen, dramatiskt väl den smartaste,
där en chockerad och en tolerantare prelatsyn
konfronteras med pastorns desillusionerade
agnosticism och okonstlade mänsklighet. Den
tolerantare attityden segrar, mycket tack vare
att förmännen fått klart för sig att vår pastor
är bröstsjuk, och snart skall utan all skandal
vara avlägsnad ur sitt prästagäll. Följer sen
några avslutande scener, som med skäl kunde
kallas rikligt sentimentala, särskilt om man i
bilden av pastor Kargo ser utkastet till ett
självporträtt, vilket ju ligger nära till hands. En visar
hur den själv förtvivlade Kargo tröstar
sockenbor med den religionens tröst, som han inte
själv kan bli delaktig av; den andra hur de
sviker honom, men hur han själv inte dess
mindre sätter in livet för deras bästa; den
tredje är dödsscenen, tillika en bekännelse- och
försoningsscen med den älskade och hennes
man. På vad underligt sätt Kaj Munk får bort
den sirapssöta smak som dessa anrättningar
syns predestinerade för, det är mer än
anmälaren blir klok på, det syns nästan vara något
selma-lagerlöfskt trolleri med i spelet. Men
griper gör de, med eller mot ens vilja och det är
denna hemlighetsfulla förmåga att lyfta till
höjder det, som man kunde tycka, banalaste
fäsör-gods, som man med skäl kallar Kaj Munks
sceniska genialitet. Av det ”enklaste” vet han göra
det (i stor mening) enkla.
Jag dömer på denna punkt inte bara efter
egen reaktion. Det fanns vid premiärens sista
akt inte många torra ögon i salongen. Några
bänkar ifrån mig satt Tage Aurell. Han är en
man med starka sympatier och antipatier. I
själva verket, nästan allt som inte har hans
starka sympati har hans starka antipati, och
Kaj Munk hör inte till den förstnämnda
gruppen. (Följdriktigt nog för de sträva
känslouttryckens mer isländskt än värmländskt
lakoniske prickskytt.) Han finner, och måste finna,
hos Kaj Munk ”något i värsta mening
danskt... smördanskt...” men också han
kapitulerade i oreserverad beundran för detta
framförande, så buret av ”en sorts naiv
ren-hjärtenhet, som jag föreställer mig inte finns
annat än i Göteborg...” Han pekade när vi
språkades vid på en så ”omöjlig” replik, som
Kargos tal till krucifixet på väggen i
dödsscenen: ”Ja, käre Jesus, dig köpte min far i
Paris för 250 francs. Du är värd det dubbla.”
Att få något sådant att klinga, inte bara löjligt,
utan rent omedelbart gripande, det är ett
underverk. Tore Lindwall gick i land med det. Det
var hans glimrande förtj änst; men j ag vill
till-lägga, inte bara hans egen, också Kaj Munks,
för inte den skickligaste skådespelare kan gräva
ut ur en text guld som inte finns där, på ett
eller annat magiskt sätt gömt i strukturen.
Tore Lindwall, som i yngre år tjänstgjorde
som teaterns — och tidigare
Lorensbergs-teaterns — sympatiske resonör och
mångsidige charmör i ofta inte alltför färgstarka
roller, har på senare tid bevisat en
inlevelseförmåga och en gestaltskapande fantasi som
ställer honom i ledet av de allra gedignaste
sceniska konstnärerna i landet. Man kan nämna
urmakaren Moreau i ”Lucienne och slaktaren”
och soldaten i Christopher Frys
”Kärleksgåvan”. Frågan är dock om han inte denna
gång överträffade allt vad han förut gjort.
Hans konst är diskret, men inte för den skull
tam. Den vilar i högsta grad på avvägning,
jämnmått och nyanser. För fyrverkeri och
rap-tus har han inget rum: så till vida är han raka
motsatsen till ett yngre stjärnskott från samma
stad, det svepande och fräsande eldfenomenet
Anders Ek. I sina mest intrikata faser är Tore
Lindwalls konst en konst för gurmandisen; i
sina minst intrikata, som här, elementärt
förfriskande som källvatten.
Första akten sammanför kring ett kaffe-, nej
chokladbord, ett helt galleri av sockenborna:
och här var det ett nöje att se hur teaterns
främsta artister, en Elsa Widborg, en Sven
Milliander, en Berta Hall, en Maria
Schild-knecht, kunde ta hand om en småroll på sex,
sju repliker och få den att intensivt leva. Sen
beskars vimlet och handlingen stramade åt sig
kring huvudfigurerna: förutom Lindwall, Eva
Stiberg och unga Ulla Jacobsson, säkert och
sympatiskt spelande, Jan-Erik Lindqvist, Ludde
Gentzel och några till. Den alltid fantasirike
Yngve Nordwall gjorde ”boven”, frimickeln.
Några kritiker tyckte att hans figur bröt ut
genom sin chargering, men det var i så fall
bara i kontrast mot Lindwalls mycket
osmyc
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
