Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
kade spel, och mig störde det inte. Det finns ju
olika natureller; dessa två kunde ju
representera ett par diametralt motsatta. De äldre
prästmannen, som Munk är rätt spydig mot, gavs
med full effekt av Kolbjörn Knudsen och
Benkt-Åke Benktsson.
Regi av Torsten Hammarén, som alltså än
går stark. Dekor av Carl-Johan Ström. Tore
Zetterholms översättning vanpryddes i mitt
tycke av för ymniga vändningar av typen:
”Kommer du med nu, präst?” Så säger man
ju inte på svenska. ”Kommer pastorn med nu”,
heter det bland svensktalande lantbefolkning.
Självbikt eller inte, så må man inte tro att
Kaj Munk har velat propagera för något
sinnlighetens primat i tillvaron, eller för en
fiktio-nalistisk livsfilosofi, när han valde en
klentrogen hjälte. Den kärlek det rör sig om är
Agape, inte Eros. Och den gäller kallet och
medmänniskorna lika mycket som ”världens
bästa kvinna”. Förvisso har Kaj Munk känt
sig gå på helt evangeliska vägar. Närmast har
han väl föresatt sig att demonstrera
evangeliets ord: ”Så förbliva dessa tre, tron, hoppet
och kärleken. Men störst av dem är kärleken.”
Alltså, större än tron till och med. Vilket skulle
bevisas.
Nordahl Grieg i Uppsala
Än en nordisk diktare, fallen i kriget, har
kommit till tals hos oss — Nordahl Grieg, hos
studentteatern i Uppsala den 9 dec., med sitt
skådespel i åtta tablåer ”Barrabas”1, tidigare
framfört hos oss av Dramatikerstudion (BLM
oktober 1945).
Det var en föreställning av den blygsamma
amatörkvalitet, som mer antyder än framvisar;
uppsatt av lyrikern Sandro Key-Åberg på
Nannaskolans diminutiva scen, i modern
kostymering, eller kanske snarare utan kostymering,
för med undantag av Pilatus, som bar jackett,
och det revolutionära partiets påvar, som bar
prästerlig rundkrage, var de uppträdandes
1 Så är stavningen — inte ”Barabbas”, som
programbladet hade. Den senare namnformen infördes som
mången läsare torde minnas av Hjalmar Söderberg i
”Jesus Barabbas”. Hans teori var att evangelisten gjort
en tendentiös namnförvanskning, och skrivit ”Rabas
son” i stället för ”Faderssonen” (Bar Abbas) eller
”Människosonen”, ett vanligt namn på s.k. oäktingar
på den tiden, och av Jesus ofta brukat om sig själv.
Det gällde dölja att traditionerna om den frigivne och
den korsfäste ursprungligen gällde samma person. Pär
Lagerkvist har inte upptagit den teorin, men väl den
nya stavningen och nu är den visst hos oss på god väg
att uppfattas som den utan vidare historiskt givna!
dräkt utan antydan inte bara om tid utan också
om klasstillhörighet och roll i dramat. Jesus
fick stå i kulissen, regissören har där tydligen
behjärtat satsen ”bättre fly än illa fäkta”.
Stycket ger i stark förkortning samma dialog
mellan politiska ståndpunkter, som senare
skulle byggas upp till en mäktig fris i
”Nederlaget”. På ena flygeln handlingsmänniskan, för
vilken humanitet är småaktighet när det gäller
ett allt överskuggande mål, och på den andra
den självoffrande idealisten, för vilken
individuell ädelmoral är allt. Nordahl Grieg har
kunnat ge kontroversen så levande och med blod
skrivet, därför att han själv var affektmässigt
kluven mellan ståndpunkterna, låt vara att han
intellektuellt trodde sig böra stanna för Lenins
snarare än Tolstojs. Är hans debatt föråldrad
i dag? Principiellt blir den det aldrig. Men
man kan ju medge att den har mist i
dags-aktualitet. Det finns inte just nu någon
realpolitisk maktfaktor som övertygar en
intellektuell människa om att den är värd att man begår
så värst många ogärningar för dess framgång.
Och det har förenklat problemet väsentligt för
den intellektuella samvetsmänniskan.
”Vävaren i Bagdad” i Hälsingborg
Bland de mer eller mindre sagiga och
helg-betonade ting som för övrigt utfyllt
julmånaden är det bara två som jag här hinner med:
Hjalmar Bergmans ”Vävaren i Bagdad” i
Hälsingborg den 8 dec. och ett Wilder-program på
Boulevardteatern (26 dec.).
”Vävaren” har förut givits en enda gång, i
Göteborg. (BLM december 1943). Det var där
Knut Ström, som gjort bl.a. dekoren, och roat
sig med att efterbilda persisk miniatyrstil, en
stadsbild med gyttrade hus övergjutna med en
belysning av guld, rött och blått, som kom
van-vördiga kritiker att tala om blåbärs- och
lingonsås. Olof Montelius är elev av Knut Ström, och
det verkade som om han tagit intryck av
läromästarens uppsättning, men också av kritiken.
Det blå och röda ur projektorerna kom igen,
men försiktigare använt, och även om det också
här fattades mycket både av den heta lättjefulla
atmosfär och den stank och smuts som bör
finnas i detta sagans Bagdad (liksom i det
verkliga) så får man nog tala om en förbättrad
upplaga, i vilken t.ex. torgscenen med folk och
facklor blev riktigt stämningsfull utan banalitet.
För övrigt var det i mycket hög grad Åke
Fridells föreställning. Sture Baude i Göteborg
var minnesvärd, men gud vet om inte Fridell
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
