Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
var det än mera. Hela centrum i pjäsen hade
förskjutits på vandringen utmed västkusten. I
Göteborg var temat det flera gånger med
eftertryck upprepade: ”Ty allt kan ske!” — den
hjalmarbergmanska protesten mot
determinism och skomakarrealism, som tycks ha något
sammanhang med den filosofiska debatten
mellan Bergson och Hans Larsson, till vilken
senare pjäsen bär en tillägnan. Här i Hälsingborg
kom allt i stället att röra sig kring konstnärens
inre situation, helst när denne konstnär som
sagans vävare och Hjalmar Bergman själv är
blind eller hotad av blindhet och brottas med
dubier om det objektiva värdet av sina älskade
vävar, trösten i mörkret. Åke Fridell hade en
utmärkt mask (något som tyvärr inte kunde
sägas om alla uppträdande) och man lyssnade
helt fascinerad.
Litet longörer fanns det nog annars ibland,
när han inte var inne på scen. Gösta Bråhner
som den cyniske lustigkurren Ali och Lennart
Lindberg som västerlänningen René var goda
nog, men hyggligt trubbiga Harriet Hedenmo
hade ingen riktig hand med den gäckande
Safia, och den stiliserade dialogen i stycket har
sina bestämda vanskligheter som ensemblen
inte alltid kom till rätta med. Erik Hell hade
kalifen på sin lott, en genomgående, men nästan
stum roll, som man skulle tro var omöjlig att
få någon rätsida på om man inte hade råkat
se Semmy Friedman vid
göteborgsföreställningen. Denne skådespelare, som sällan är
särskilt lyckad när han har något att säga,
åstadkom genom diskret plastik och gud vet vad att
den tyste tiggarmunken blev pjäsens
dominerande gestalt genom alla akterna, och hans
de-maskering på slutet dess absoluta höjdpunkt,
så som författaren måste ha tänkt sig. Erik Hell
verkade däremot mera utklädd när han
omsider stod i härskarskrud än förut i
munkförklädnaden, och det åstadkom ju platt fall på
den detaljen. Detta sagt mindre till klander för
honom än till tacksam hågkommelse av
Fried-mann.
Thornton Wilder på Boulevard
I ”Den långa julmiddagen” är Thornton
Wil-der pä sitt vemodigare humör, i den lilla
enakts-skissen ”Lycklig resa” på sitt allra soligaste.
Tillsammans ger de en god bild av hans
dramatik. Något av Pirandellos lust att förbrylla
publiken (inte för inte har författaren i många
år bott på italiensk botten, i Ventimiglia).
Mycket av den ryska experimentteaterns glädje åt
lek med abstrakt rekvisita, av Meyerhold och
Vachtangov. Och allra mest av det amerikanska
arvet från Edgar Lee Masters. Sången till det
vardagsmänskliga. Den småborgerliga
livslyckan, med fjärilsstoft på idyllens vingar,
skuggad av dagens korthet och dödens ständiga
närhet. I ”Den långa julmiddagen” kommer
människor in och sätter sig vid bordet, unga och
raska, grånar inför våra ögon och skrider ut
en efter en genom den svarta dödsporten till
höger. Det blir ett litet tomrum efter var och
en bortgången, men det fylls snart. Också
traditionerna och huset åldras och rasar igen, men
deras rytm är en annan än människornas. — I
”Lycklig resa” ser vi en annan familj ge sig
ut på en biltripp, som är det roligaste som 120
millioner amerikaner vet; man tittar på
reklamskyltar, plockar blommor vid en vacker bäck,
äter hamburgerkorv och kommer till sist till
gifta dottern i Camden. Men hon har nyss varit
sjuk och nära döden; ur omsorgen för henne
och familj eglädj ens bräcklighet faller åter den
mörka skugga som ger relief och lyfter det hela
från den komiska sketchens plan till ett stycke
dock ganska fin miniatyrkonst. Ingenting är så
tryggt och sj älvklart som det förefaller oss;
därför är det, allt, klenod och äventyr.
Dessa små ting av Wilder är i själva verket
scenuppgifter som tillåter ett nästan obegränsat
artisteri; därför avslöjar de också så klart
artisternas begränsning. Det vore synd att säga att
Boulevardteatern gjorde allt som kan göras av
dem. Där kunde ha varit mer friskhet, och en
del verkade rent slarvigt (illasittande peruker
m. m.), men annat som gjordes var roande nog.
Birgit Chenon och Inga-Lill Åhström var nog
de som rent materiellt fick dra tyngsta lassen.
I emsemblen fäste jag mig annars mest vid
andra tre: Sture Ericson som helt ändrat typ
sen sin asketiska hälsingborgstid, och fått bredd
och festivitas, men med ögonen alltjämt
brinnande som kol; Gunnar Svahn, den enda som
egentligen tekniskt gick i land med
åldersförändringarna i ”Den långa julmiddagen”; och
Erna Groth för hennes pigga och intelligenta
flickungespel i ”Lycklig resa”, säkert en
uppstigande begåvning.
Arne Forsberg hade regisserat. Den lilla
salongen fylldes vid mitt besök av en publik,
som delvis förargades (några rusade på
dörren), delvis satt naivt road och djupt gripen
av detta spel med nästan ingenting. Det är nog
sådan publik Thornton Wilder vill spelas för,
så säkert fyller programmet en uppgift.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
