Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
BILDEN AV BOYE
Margit Abenius: Drabbad av renhet. En bok
om Karin Boyes liv och diktning.
Bonniers 1950.18: —.
”Drabbad av renhet” heter Margit Abenius’
stora bok om Karin Boye. Det är en högspänt
klingande titel som kanske hos läsaren skärper
något av den rädsla han möjligen redan erfar
inför ämnet, men det är egentligen ingen
högspänd bok. Författarinnan påpekar om Karin
Boye att hennes självironi visar att hon ofta
tuktade patetikern inom sig, att ”den evige
Sancho Panza korrigerade sin evige Don
Qui-jote”. Man kunde på ett liknande sätt säga att
Margit Abenius rätt väl förmått att tukta en
naturlig benägenhet att motståndslöst och
villkorslöst ge sig hän åt inlevelsen i det krävande
ämnet. Inlevelsen har blivit djup nog ändå,
men bilden av Karin Boye har blivit rikare,
naturligare, mänskligare än vad blott en bild
av ”den med stora krafter utrustade
hjältesjälens önskan att bära tungt” skulle ha blivit.
Men bokens titel har alltså fått fånga vad
författarinnan uppfattat som existentiellt i
väsendet Boye. Man brukar tala om rena hjärtan.
Kanske finns det inga rena hjärtan —- och om
de funnes, skulle de kanske te sig en smula
tomma. Men nog finns det rena viljor, viljor
anspända och raka. Margit Abenius har i sin
analys av dikten ”Kerub”, ur vilken uttrycket
är hämtat, klargj ort innebörden i orden
”drabbade av renhet”. Bara den ”vars natur rymmer
någon djup vansklighet eller avvikelse han
rammas av renhetens vision som av en blixt från
himlen”. I den dubbeltydiga gestalten av
djurängeln har Karin Boye i dikten åskådliggjort
sin egen belastning av tung drift och
renhetskrav, väsendets djupa beblandning och viljans
rena låga, lej onfötterna och solvingarna.
Den Karin Boye som tjugotvåårig
framträdde med diktsamlingen ”Moln” 1922 var
redan en mycket utpräglad personlighet. Det
var en vacker debut, alltför mycket i Vilhelm
Ekelunds tecken för att kunna kallas originell,
men ändå oemotsägligt enhetlig, i hög grad
boyesk. En nyckeldikt med sina lätt
romantiska symboler är ”Nattskärran” som redan
ger en direkt parallell till tanken i ”Kerub”
— de duniga skymningsvingarna som tyckas
bundna vid jorden och övermäktigt dras mot
dyn symboliserar stoftets belastning, men
den vitaste vita bland svanor,
som i morgonens ljusrymd far
sina kungliga banor,
hyste aldrig en längtan
sådan som skärran har.
Ingen kan längta så
mot det fjärran
som skärran
mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.
Det mest karakteristiska i ”Moln” är nog
ändå den boyeska vokabulärens förkärlek för
förnimmelser av hårdhet och spänst, för
härdade och hamrade föremåls symbolik och det
svala obarmhärtiga genomskådandet: ”kall,
stark, föraktfull sanning”, den böjliga och
starka klingan och ”läkarens kniv” och den
bistra törsten till vinterrymden. Man möter
också nyckelordet ”skam” men även uttryck
för den vegetativa livskänsla som Margit
Abenius betonar som essentiell för Karin Boye.
Och till sist: dikternas tendens att forma sig
till invokation, bön eller önskan, önskan eller
bön om en dorisk anda som det hette på
Vilhelm Ekelunds språk, bön om ”djupt allvar”.
”Som krigare håller man sig spänstig, som
sentimental ylare blir man uppmjukad och lös
till kropp och själ”, skriver Karin Boye i ett
brev från 1923. Litet krigare kände hon sig,
om inte direkt spartan så i varje fall ”dorisk”.
Av sår och feber starkes ingen.
Ljus som stål är himmelens borg
heter det i samlingen ”Gömda land”, där hon
också finner ett nytt nyckelord: ”redlighet”.
Dorisk är också i mycket andan i diktboken
”Härdarna”, där hon tolkar sin entusiasm för
den vindblåsta vinterliga Uppsalaslätten — ett
landskap för de starkaste — och inspireras av
den spartanska hårdheten i den fornnordiska
litteraturen i dikten om ”Torkel Tyre”. ”Att
göra ödet kärt” upplever hon som sångens
mening. Men dessa dikter talar mer om anspän-
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
