Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
om dikternas bakgrund av tragisk
nödvändighet, av vikt. ”Martallens vånda över att inte få bli
vad den är skapad att bli, den belastades
renhetskrav i ’Kerub’, raseriet i dikten om
havsörnarna, ensamhetskänslan, den erotiska
lyrikens så att säga omkastade valörer — alla dessa
dj upt personliga världar plånas lätt ut till
vaghet för den som är helt ovetande om deras
bakgrunds allvar.” Att ha givit denna bakgrund är
Margit Abenius’ ovanskliga förtjänst. Det gör
hennes bok till ett nästan oundgängligt
komplement till Karin Boyes skrifter. Detta gäller
i speciellt hög grad om de efterlämnade
dikterna. Dikterna i sviten ”Linköpings
domkyrka” blir föremål för en detaljerad analys,
och hela planen till ”De sju dödssynderna”
rekonstrueras — hur viktig är inte också
följande reflektion: ”Det slår en i hur hög grad
de sju dödssynderna eller molndrakarna målar
en diktares olika tillstånd och ett konstverks
tillblivelse: Lättja är stadiet av meditation,
för-sj unkenhet, bebådelse, Högmod är formkraft
och uthållighet, Vällust de ytterligt gående
erfarenheter av liv och död, som diktarens
kun-skapsbegär driver till, Vrede det vägröjande
och banbrytande som måste finnas i varje
konstnärlig insats, Girighet samlandets
instinkt, Avund stinget som sporrar till högre
flykt o.s.v. Men den synpunkten stod
författarinnan säkert sj älv helt främmande för — hon
ställde ingen konstlad gräns mellan diktare och
vanliga.” (Det gjorde hon kanske inte, men
synpunkten kan fördenskull knappast ha varit
henne främmande — om nu Margit Abenius’
sinnrika tolkning är en tolkning, vilket man
mycket gärna vill tro, och inte bara en
intolk-ning.) Det finns bland de efterlämnade
dikterna några som kanske är mera omedelbart
betvingande än alla andra Karin Boye har
skrivit. De är helt korta, kortast är denna:
Du min förtvivlan och min kraft,
du tog allt eget liv jag haft,
och därför att du krävde allt
gav du tillbaka tusenfalt.
Den lilla konstlösa strofen skulle kanske inte
göra stort intryck om man inte visste att den
var skriven av Karin Boye och riktad till
hennes skyddsling och älskarinna Margot Hanel.
Nu vet man det, och genom Margit Abenius
vet man också hur mycket den innehåller, hur
mycket den innebar. En annan kort dikt har en
mera allmängiltig karaktär och en mera
konstnärlig form men en lika personlig adress:
Hur kan jag säga om din röst är vacker.
Jag vet ju bara, att den genomtränger mig
och kommer mig att darra som ett löv
och trasar sönder mig och spränger mig.
Vad vet jag om din hud och dina lemmar.
Det bara skakar mig att de är dina,
så att för mig finns ingen sömn och vila,
tills de är mina.
Många dikter har under seklerna jämförts
med Sapphos (i tid och otid) — men är det
lätt att hitta någon som överträffar denna?
De två citerade dikterna berättar ganska
mycket om allt det man kallar kärleken, om den
splittrade som kan vara besvarad men
ödesdiger och utarmande och om den hela, som kan
vara obesvarad men oumbärlig. Karin Boye
upplevde båda, samtidigt eller nästan
samtidigt, och hon bar dem, tills hon inte längre
kunde.
Stora och allvarliga människor möta stora
och allvarliga öden — så ungefär står det i
Hjalmar Bergmans underbara hymn till
vinternatten i ”Chefen Fru Ingeborg”. Karin Boye
var en sådan människa och betalade priset.
Om detta berättar Margit Abenius i en bok som
är så på en gång känslig och dristig och så
genomträngande klok i sin människokunskap
att det nästan vore en förolämpning att kalla
den ett mästerverk. Åke Janzon
PORTRÄTT AV FRÖDING
Henry Olsson: Fröding. Ett diktarporträtt.
Norstedts 1950. 19: 50.
Fröding som under sitt liv hungrade så
enormt efter kärlek blev till sist — vilken ringa
eller vilken överdådig kompensation! ■— den
kanske mest älskade av våra skalder. Han blev
det av orsaker som var både djupa och mindre
djupa. Som versifikatör överträffade han i
briljans det mesta i svensk poesi — kanske inte i
fråga om smältande välljud men alldeles
avgjort i fråga om rytmernas trollmakt och
förmågan att hålla samman en strof i ett enda
vidunderligt andetag (egenskaper som kanske
redan har försatt värderingen av hans dikter i
tidigare endast dunkelt anade farozoner). Och
den tekniska elegansen var förenad med en
storartad precision i uttrycket, som kom hans
poesi att även i de upprördaste ögonblick te sig
klarare än källvatten. Den problematik hans
dikter avspeglar förefaller också sällsamt
avklarnad och i allmänhet förbluffande
lättill
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
