Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gänglig. Även hans intensivaste grubblerier,
som sannerligen inte var ytliga och tyngdlösa,
har fått en form som man kunde frestas att
kalla förenklad, om den inte vore så suggestiv
och så naturligt gripande, så underbart
gripbar. Den dualism hans tänkande ständigt
arbetar med och försöker överbygga med ett slags
panisk etik, en enhet av ont och gott, är ju
till sist ett vanskligt tänkesätt och ett
vanskligt tröstemedel, med vilket inte många kan låta
sig nöja — men har inte detta försök trots sin
mycket begränsade originalitet bibehållit den
rörande mytiska kraften hos ett svindlande
vittnesbörd? Men även om glansen av Frödings
mästerskap en gång definitivt bleknar och ingen
längre lever som gitter ta vård om hans tankar,
så skall nog ändå (så länge mänskliga känslor
tolereras) hans diktning ha kvar sin
dragningskraft genom den anda av ”fullkomlig
ödmjukhet och fullkomlig värdighet” som präglar den.
”Fullkomlig ödmjukhet och fullkomlig
värdighet” — det är Henry Olsson som använder
dessa fint karakteriserande ord om ett typiskt
frödingskt dokument i sin nyutkomna stora
biografi över skalden, ett verk som man
också gärna vill beteckna som ödmjukt genom
sin kolossala omsorgsfullhet och sin lugna
noblesse i stil och ton, värdigt sitt ämne och
värdigt sin författare, klokt, tålmodigt, fullt av
fina detaljer och utan ett spår av okritisk
pane-gyrik. En viss yttre besvikelse — som
författaren inte har garderat sig mot —- kan inte
boken undgå att väcka: den slutar med ett något
oenhetligt kapitel kallat ”Mot Nya dikter” och
lämnar alltså läsaren och Fröding i sticket mitt
i 90-talet före ”Stänk och flikar”. Oerhört
makt-påliggande bedrifter återstår alltså, och man
kan lätt förstå att en försiktig general inte är
benägen att ögonblickligen utlova nya segrar.
”Stora skalder bli med tiden landskap”,
säger Harry Martinson med en suggestiv
formulering i inledningen till sitt Fröding-urval i
en Svala-volym. Om det landskap som man
(kanske) kan identifiera Fröding med handlar
det instruktiva inledningskapitlet i Henry
Olssons bok. Han ger där en bred skildring med
litterära och sociala aspekter på Geijers,
Tegnérs och den gamla järnbrukstidens Värmland,
landet som togs i arv av Fröding och Selma
Lagerlöf, och han väger med fina nyansers
vikter mot varandra de förbluffande
motstridiga synpunkter på landskapets liv, på
folklynnet, sedvänjorna och livsförhållandena som på
skilda håll ventilerats under decennier. Att
”Gösta Berlings saga”, som haft den mest
av
görande betydelsen för uppfattningen av ”det
klassiska Värmland” också ger den mest
ensidiga och den mest romantiska bilden framgår
med lika önskvärd tydlighet som att Fröding
ger en betydligt mer differentierad bild än
till-bakadrömmerskan i kavaljerernas halvt
overkliga, lätt trolldomsframbesvurna feerivärld. För
sin egen glimtvis smärtsamt glada ungdoms tio
vita frökenhattar och sin barndoms solglitter i
liljekonvaljedungar och ljusa hagar glömmer
Fröding inte alldeles en bredare fond där knotet
och släpet och slitet hos de förtrampade i ”Den
gamla goda tiden” ekar dovt.
Med den magistrala biografiens systematiska
konsekvens går Henry Olsson från ursprung till
ursprung, från miljö till släkt, från ”det
klassiska Värmland” till ”det förspillda arvet”.
”Bland oss förfryser så mången kraft, och
snillets himmelska bloss förbrinna” — så
magnifikt patetiska ord fälldes en gång i tiden om
skaldens morfar, den snillrike biskop Agardh.
Samma kontrast mellan ursprungets eld och
den torftiga Nordens förfrysande verkan har
Fröding själv inskärpt i det romantiska
porträttet av sin mor i dikten ”Dolores di
Colibra-dos” — ”elden som fordom så bjudande var”
och ”trång var den gråkalla nordiska vrån”.
Om Fröding hade ärvt ”främlingskap” från
sin mor hade han, som Henry Olsson
övertygande visar, kanske i ännu högre grad ärvt
något liknande från sin olycklige far, som
representerade ett skyggare, vekare, för sonen
mindre romantiskt men mera sentimentalt
uppfattat främlingskap.
För sitt eget främlingskap i tillvaron fann
Fröding en kompenserande och undanvikande
form i den clownroll han spelade bland
kamraterna — att Mauritz Hellbergs välbekanta
skildring av honom som skolpojke måste förses
med starka modifikationer blir emellertid
tydligt genom Henry Olssons rikt dokumenterade
framställning. Mindre mogna och suveräna
kamrater än Hellberg fick tydligen se mindre
av Agust Kallson-attityden i vardande — och
möjligen mer av en tänkbar poet eller
åtminstone av den blivande historiker som
ambitionen då pekade mot. Någon historiker blev aldrig
Fröding fast han hamnade i Uppsala och
tenterade statskunskap. I Uppsala börjar hans
eländes historia och fastän Henry Olsson kan
meddela en och annan hållpunkt förblir saken en
smula dunkel — i Uppsala blir ju också på
grund av vissa kanske trista konventioner
tillvaron lätt en smula tidlös och minnesgodheten
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
